-EKEN på äventyr- häng me!

Snart är det jul och vi som alltid har varit supertraditionella julfirare i familjen EK åker bort och ickefirar jul i Thailand. Det känns bra, vi kan ändå inte fira jul utan farsan. När det gäller julklappar så ska jag försöka köpa några. Alla andra lyckliga julfirare ska ju inte behöva lida för att vi plötsligt ickefirar. Tanken på paket ledde mig in på tankar på vilken som är den bästa presenten jag har fått. Kom fram till att det nog är två månader som är min bästa present.  Juli och augusti 2010 lyckades vi leva och njuta av varje minut trots att vi visste att pappa inte hade lång tid kvar. Sommaren 2010 är den bästa presenten för den kommer räcka så länge jag lever och jag kommer ALLTID känna en tröst i att vi gjorde det bästa av den sista tiden, den sista tiden blev den bästa tiden. Vi var var på landet och hade goda middagar, vi pratade, grät, skålade, skrattade och gjorde precis alla de saker som vi alltid har gjort , skillnaden var att den här gången tog vi vara på varje ögonblick. Jag har ropat glada "carpe diem" men i år förstod jag vad det innebär. Tack för Juli och Augusti 2010 och God Jul!

Jag kommer ta en liten paus i bloggandet. Kan bli på ett dygn eller ett par månader. Jag tycker det är skitkul att skriva och jag drivs av att försöka få ihop en rolig text men på något sätt drivs jag även av att se att jag har många läsare, drivs av bekräftelsen i era snälla kommentarer. På det sättet blir bloggen som facebook fast ännu mera mig. Jag tror inte det är så jädra farligt att söka bekräftelse men nu tänkte jag försöka testa på att bli ännu mer självgående (i träning och i livet) och därför vill jag bara prova att göra saker utan att drivas av andras bekräftelse. Ja alltså jag har ju behovet ändå och det är viktigt för att jag ska överleva men den här extra kicken som man kan få av en blogg tror jag i längden kan bli som en drog. Därför vill jag testa mig själv lite, under ett par dagar, kanske längre. Vi ses igen när jag känner att jag har blivit tillfälligt avgiftad. Ska försöka undvika facebook också. Blir spännande det här! Mamma och syrran och om det är någon annan som tänker skriva en snäll kommentar längst ner, ingen mening, jag ska försöka att inte gå in och läsa på bloggen förrän jag känner att jag har totalt fokus inåt. Asså mina idéeer ibland... antagligen kommer jag vara igång ikväll igen men fram till dess: See ya fuckers!!!

Hade dåliga järnvärden i april när vi blev blodprovstestade. Blev beordrad att äta järnpiller och gjorde det men så drog jag korsbandet och järnet tog slut och jag kände mig omotiverad att köpa nya eftersom jag ändå inte skulle prestera fotboll. Konstigt resonemang eftersom jag fortfarande behövde järn men ibland resonerar jag konstigt,  Nu är jag sugen på att känna mig pigg och prestera så nu har jag börjat köra med dem igen och även fast det tar typ en månad innan man märker skillnad så gör placeboeffekten att jag redan idag, typ 15 timmar efter första tabletten känner mig väldigt pigg. Sjukt kul.

Så jävla trött på hunden uffe. Han har ju problem med öronen fortfarande så idag skulle vi tillbaka till veterinären. Han är ju lite smått stissig i vanliga fall men nu är han ännu värre när han har ont. Var med han på valhalla imorse och han skällde inte en enda gång trots att han sprang lös. SÅ kommer jag dit nu på kvällen, hinner inte ens ur bilen innan han börjar gå B A nanas. HELT jävla galen. Jag testar allt. Inget funkar.

Fantastiska nyheter från valhalla IP: Planen är skottad, Fotboll it is!!!

först en räkmacka:

Jag är osynkad. Mina lagkamrater är lessa på fotbollsplanen (can not blame them) efter en lång säsong. Jag har inte varit där på ett halvår så jag är sugen på att lira. De testar massa andra grejer, zumba, box, yoga och jag förstår dem ju, det är nu man ska passa på att göra såna där roliga annorlunda träningsformer. För mig är fotboll en rolig och annorlunda träningsform. Mecket kommer eftersom fotboll är svårt att spela ensam. Man kan men det är roligare om man är fler. Man får inte röra bollen lika mkt om man är fler men det är roligare ändå. Hela den här osynkningsproblematiken resulterar i att jag nu med alla medel försöker få ner människor till fotbollsplanen och spela "spontanfotboll" (som är planerad) med mig. Jag försöker med hot, med att locka och med någon blandning av deessa två (= först locka och sen när det inte funkar HOTA!) Per ställer ofta upp. Han gör det för att han vet hur tråkigt allt blir annars. Som den där gången när jag inte hade några att att spela med och blev så ledsen att jag började tjura vilket ledde till att per fick ringa sina juniorspelare i gais så att de kunde komma ner och spela en lördag.

Jag skapar facebookgrupper, smsar och ringer runt för att få ner åtminstone ett lite gäng som kan vara med och spela fotboll. Jag kämpar verkligen och mitt i allt kommer jag på mig själv, liksom ser mig själv utifrån och den vuxna Lisa säger till mig själv:

"ek, nu har du gått över gränsen till patetisk, folk orkar inte kolla i spontanfotbollsgruppen om du lägger in 2000 olika evenemang och luta dig tillbaka istället så ska du se att det kommer fram några rädda stackare som vill spela fotboll med dig men som inte har vågat svara eftersom du är så j-a intensiv i din attack"

Snön är ett annat problem. Det avskräcker folk. skitsnö. Jag försöker hålla uppe så gott det går men vad ska jag säga när hela planen har ett vitt täcke och dessutom snöar intensvt. "nej det är ingen fara, sätt dig på bussen och åk en timme in till stan så ska vi nog kunna spela lite fotboll".

Förlåt alla för att jag är så jobbig, ha förståelse, jag har inte spelat på ett halvår.  och om det är någon som läser den här bloggen som vill vara med och spela imorrn 15.30 så skicka ett sms :-)

Har ju lyssnat en del på dean martin och nu kom det en låt på hans skiva som kändes väldigt bekant. Efter lite forskning inser jag att det är bekant för att vi , utan att veta om det , hade det låten fast med Carla Bruni till bildspelet som vi visade på pappa begravning. Jag valde den låten bara för att melodin var bra, har aldrig lyssnat på texten. Lustigt sammanträffande. Iallafall så tänkte jag då att det måste ju betyda något så jag googlade texten och hoppades att den skulle vara fin och kopplad till saknad eller till pappa på något sätt och jag tycker nog att den innehöll båda de grejerna:

Har haft en grym kväll. Planerad spontanfotboll med ett skönt blandgäng sen hem till gamle kalle med le camille för bastu, middag och kvällsfika.

Dean Martin går varm härhemma. Asbra låtar och en grymt cool man. Att det var en av farsans favoriter är bara en bonus.

Jag är den bleka....

Vet inte hur många säsonger det har varit såhär. Alltså att jag har varit skadad under säsongen och därför känt en sån galen iver att träna fotboll och träna inför fotboll i November när fotbollen är slut. Det har blivit en känsla som kommer som tacokväll en fredag, precis som vårkänslorna eller de mysiga julkänslorna , jag kallar det: "höst och vinterfotbollskänslan". En iver som byggs upp i bröstet och liksom bara vill bubbla ut , ni vet typ som att man har en hemlighet som man känner att man måste berätta men man får inte så den ligger och skvalpar därinne tills man träffar någon som vet om samma hemlighet och först då släpper man ut allt som finns där inne, det bara rinner ur en och man berättar inte bara det som den andra vet utan också allt det andra också som var en hemlighet bara för mig tydligen, min kompis som delade hemligheten delade tydligen inte Alla detaljerna. Men nu gör hon det. Vet ni den känslan? den har jag nu. Upphöjt i 3 eftersom jag har ont i halsen och är småhängig och inte kan genomföra mer än ett styrkepass idag. Men jag gillar det. Det är liksom som en träning på att försöka tygla och kontrollera sin iver och samtidigt som första dagen på sommarlovet, man vet att man har en massa kul framför sig. Inte idag men imorrn.

Gick in på syrrans blogg och skrattar så tårarna sprutar. Hoppas jag inte har några känsliga läsare för jag lägger in hennes inlägg rakt av, man kan säga att det blir som att syrran gästbloggar ett inlägg, kolla in det här:

Fick precis meddelande av min lagkamrat dragan på facebook, hon har klippt sig hos min frisör, samma frilla, sjukt kul tycker jag! Jag ska dit imorrn och putsa lite så då kommer vi se exakt likadana ut fast hon har svart hår och jag vitt. Om vi går bredvid varandra kommer vi vara som en black and white cookie.

hello sweden nu är vi hemma igen! Väskor fyllda med kläder, magar fyllda med mat, hjärnan med intryck och hjärtat med känslor. Jag brukar inte vara någon supershoppare men den här gången har jag verkligen slagit till och köpt grejer.

Min syrra har kanske 100 par skor. Jag har aldrig förstått vad som är kul med skor, jag har alltid hatat att prova skor. Alla skor utom fotbollsskor, fotbollsskorna har varit min passion kan man säga. Jag har beställt fotbollsskor med mitt namn inbroderat, betalat många tusen för ett par unika,  jag har specialbeställt skor från USA och nu senaste året från Holland, för att få de som jag vill ha, de som inte görs längre och de där Väldigt Väldigt speciella skorna som skall vara mitt verktyg på fotbollsplanen. IDAG förstod jag att det finns skor som inte är fotbollsskor som kan vara förbannat roliga och härliga. För första gången i mitt liv förstod jag syrran som köper skor som om det vore fotbollsskor. En helt ny värld har öppnat sig. På riktigt, det är precis så det känns, FAN va kul att köpa skor!!!! Idag hittade jag den här skon:



haha va liten bild....men skitdesamma, jag köpte den iaf. Vilken glädje!

Eftersom jag inte hade ngt förhållande innan jag träffade Per så var farsan ohotat världens bästa man i min värld.  Jag träffade Per när jag var 22 så man kan säga att farsan hade jobbat in ett hyfsat försprång, ett försprång som var omöjligt att ta in även fast Per tog in meter efter meter på ett sätt som Ingen annan hade fixat. När pappa dog så kan man tro att han skulle halka efter i racet mot Per men konstigt nog så blev det mer som en spurt än mjölksyra och pappa tillskrivs numera inte bara alla de goda egenskaper som han hade utan även ett par som han inte hade (jag är så hjärntvättad att jag inte kan skilja dessa från de han verkligen hade, därför kan jag inte säga vilka som är vilka).

Iallafall, för två år sedan idag förlovade vi oss jag och Per, på en restaurang I New York den 14e November 2008. Ja det var en av pappas favoritrestauranger men det berodde mer på att Per är lik farsan när det gäller att fatta tycke för italienska små genuina ställen. Idag är det allstå två år sedan vi förlovade oss. OCH idag är det fars dag vilket innebär att jag inte vill fira ngnting utav dessa för att det känns som att grotta runt lite för mkt i hjärtat. Stackars Per. Tur nästa års fars dag inte är den 14e.

KOCKEN PÅ BILDEN HAR INGET MED SUPID ATT GÖRA!!!




En rolig sak som hände igår (som iofs handlar om både mat och vad vi gjorde men som tydligen trots detta "platsar" i bloggen) var att vi käkade teppanyaki. Vi var på en restaurang där man sitter runt ett stekbord och kocken står i mitten och gör helt sjuka grejer medans han steker. Hur skickliga somhelst är de , de små japanska kockarna. Eller brukar vara och det är här det roliga kommer in. EFtersom det är ett japanskt ställe så väntar man sig en japansk kock och alla andra bord hade japanska kockar men när vår kommer in så är han inte alls japan utan indisk. Inget fel på indiskt. tvärtom, jag gillar indier och indisk mat och den indiska flaggan och cricket MEN man blir ändå orolig när det kommer en indisk kock på ett japanskt ställe. Har han verkligen vuxit upp med teppanyakikonsten i blodet eller har han gjort masala hela sin uppväxt?  Har han drömt om att bli en japansk kock eller har han drömt om att göra curryrätter? sådana frågor ploppade upp i mitt huvud men jag slog bort dem och lackade samtidigt lite på mig själv för att jag var så fördomsfull.

SÅ började supid, ja det var namnet som stod på hans lilla skylt.  Först lästa jag och atef fel men sen såg vi att namnet inte innehöll något t.

Supid snackar snabbt på en engelska som vi inte förstår och han gör konstiga små ljud wohhh, waah för att förstärka sina trick. Han försöker flippa upp en citron på en gaffel men den vill inte och ramlar ner på stekbordet 4 ggr i rad. SUpid försöker krossa ägg til fried rice och måste slänga båda äggen för de går sönder på ett sätt som de inte ska gå sönder på. Stackars lilla supid. Som för att kompensera att allt gå åt helvete eller om det bara är en vanlig dag på jobbet för supid och han har en jämn men låg högsta nivå, börjar han blinka med lampan över stekbordet. Som en "extra effekt". När han häler över soja skriker han "japanese coca cooooola". Vi skrattar och skrattar men ändå inte mer än att det kan uppfattas som att vi skrattar för att han verkligen är rolig och jag tänker att det var en himla tur att inte mamma,pappa, ras and little jo var här för då hade vi legat dubbelvikta över stekbordet och fått brännskador av den allvarligare sorten.

God morgon världen! Försökte mig på en liten sammanfattning av gårdagen men insåg efter 2 minuter att sammanfattningen blev mer som en lång upprabbling av grejer som vi gjorde och framförallt åt igår, ungefär som en lista med tråkiga människors facebookstatusar och jag kände Nej! jag vill inte att den här bloggen ska gå åt det hållet. Så nu får ni istället en utläggning om varför jag inte skriver om vad vi gjorde igår och det måste ju vara mycket roligare att läsa.

har precis vaknat till en morgon i New York. Idag känns allt fantastiskt bra. Igår när vi kom fram var det mkt intryck, pappa och New York är så stark hopkopplade och när man är trött av resan och av tidsskillnad så kan det bli känslosamt. På något sätt känner jag som att man måste komma till alla ställen och vara där en gång utan pappa för att allt det känslosamma ska lägga sig och bli roligt. Därför känns det väldigt skönt att känna att man har landat efter bara en natt. Igårkväll innan jag somnade grinade jag lite när ingen såg. Tänkte att jag ville vara här som barn igen med mamma och pappa som styr upp allt och jag gungar bara med i en skön barngunga. Tänkte också att om jag bara sover lite nu så kommer allt kännas bättre imorrn och idag vaknar jag faktiskt upp och tycker att det är kul att vara vuxen. Jag har ju varit vuxen och utan mamma och pappa i New York förrut men det blir liksom mer romantiserat och vackert när man vet att det inte kommer hända igen. Äh, nu får jag fan ge mig, jag är i New York med min kille och mina kompisar och jag kommer ha så grymt roligt. Familjen är med via telefon varje dag och farsan sitter på väggarna. Nu kööör vi!!!!!!!!!!!!!!!!!

Imorrn drar vi! Neeew Yooork! Kvart i 7 blir vi hämtade imorrnbitti, piccon från piccolino pickar upp oss. Nu är kl.22.49 och jag borde börja packa. Har svårt att fokusera känner jag. Dessutom tror jag att väskan som jag ska packa i ligger längst in i garderoben bakom massa flyttlådor and stuff.

Jag är så galet trött i den här kroppen just nu. Och då har jag ändå sovit 9 timmar inatt. Samtidigt väldigt glad över att känna mig trött för det var inte så längesen jag knappt kunde bli trött pga knät. SÅ, glad och trött, det är ändå en bra kombination. Om en timme är det städdag på gården och i cykelrummet där vi har tillfällig camping för våra flyttlådor. Så passande. Känns som att chanserna för att lämna den här byggnaden med flaggan i topp bara minskar för varje dag som går...

Vi håller ju på och rensar i lgh. Igår var det 5 lådor som stod utanför dörren som absolut skulle bort enligt per (och han hade ju kanske egentligen rätt eftersom det var folk som skulle komma och kolla på lgh och då ser det lite otrevligt ut med bråte utanför dörren). Det dumma var att min matklocka ringde tidigt igår , redan vid 11-tiden och lådorna skulle bort innan lunch så vid 11.10 började jag bära lådor ner tre trappor och vidare ner i cykelrummet. Jag sa till per att gå ut med uffe så slipper vi göra både och innan mat mat mat.

senaste från oss är att på torsdag drar vi till new york citytyty och Per har kommit in någon form av "släng-fas" = ALLT som man inte håller hårt i slängs. Häromdagen hittade jag ett presentkort i papperskorgen och nu idag när jag kom hem ligger ett papprör i soporna. Fine om det bara hade varit ett papprör men nu innehöll det en skitfin karta över NY som lillebror och lillesyster  först har köpt sen har fyllt i 25 bra ställen i NY med beskrivningar på baksidan av kartan och sist men inte minst skickat ner till oss i gbg för att vi skall kunna ha glädje av den under vår NY-vistelse. Jag räddade i sista stund. Förra veckan slängde per kaffebryggare och våra gamla datorer vilket ledde till att jag började grina för att kaffebryggaren var OBH och för att "det kunde ha funnits bilder av pappa på datorn". Ja, det är ungefär det som händer här hemma hos oss just nu. Per är balanserad och jag är hm ja också balanserad fast på ett annat sätt.

Var hos sjukgymnasten imorse och körde med "funktionella gruppen". Idag var vi bara två stycken i gruppen men det är just därför som gruppen blir så bra (eftersom jag då blir 50%). 1 sjukgymnast och två patienter= lagom med vila och ändå som om man har en PT som kör med en. Eller nästan som två PT eftersom man hejar på den andra i gruppen när den kör också. Det är jobbigt, det känns som om det är klockren träning och det är förbannat kul. Om alla människor började sin vecka med att köra i en funktionell grupp så tror jag att alla skulle må mkt bättre. Ja, jag envisas med att kalla det grupp fast vi bara var två stycken. funktionella gruppen låter inte så ballt. de borde kalla det typ "the comeback team" och "rehab kamikazes". Jag ska finura på ett ballt namn.

Fick precis ett MMS av min vän dammis med den här bilden:

Jag sitter på kansliet och väntar på truls. Det är NU vi ser hur mkt vi verkligen vill ha Det. Vattenpass står på schemat, ger flås men ändå skonsamt för våra slitna baksidor. FÖr att vi vill träna kondition och för att vi inte vill slita på de redan slitna baksidorna. Novemberlov= säkert sjukt mkt äckliga barn i den äckliga bassängen. SÅ, utmaningen: träna ngt annat som inte är lika bra för oss just nu, skita i att träna eller lägga undan alla känslor , låsa in dem i en liten låda och bara tänka "vad blir vi bäst av" ta sig dit, äckla runt i omklädningsrummet som är så äckligt, bråka med alla lediga ungar och sen hoppa i äckliga bassängen och köra skiten ur oss. I värsta fall är det ngn jävla unge som hoppa från tian ner i huvet på oss. Huh...svårt val. Tror ändå jag vet hur det här kommer sluta...

Idag var jag med på en hel fotbollsträning. Uppvärmningen en passningsövning, fantastiska tre zoners (som jag har saknat dig) och ett tempospel med väggar där jag var vägg. 1timme och en kvarts fotbollsträning med de andra. 4,5mån efter operation. Och där anser jag mig nog vara i mål. Det är min känsla just nu iallafall: jag är i mål. Ska testa att skriva det en gång till:  Det var en tuff sommar men nu är jag nog i mål...känns fint att skriva det så.

Idag har jag putsat fönster. satsar på priset "bästa flickvän 2lax10". Per verkar också satsa på att få pris på ek/broberggalan 2010 men inte som bästa flickvän utan som "bäst på allt 2lax10". Jag ställer inte upp i tävlingar som jag har svårt att vinna så jag kommer enbart att delta i bästa flickvän tävlingen i år och låta per få priset som bästa allt. Inte för att jag inte tror att jag hade haft ngn chans men det blir lugnast så.

Fredagen , första dagen på min fina helg var en förbannat bra start. Gick upp och körde tidigt vattenpass, hem och duscha och sen ut på stan. Pappa var galet närvarande hela dagen, har inte känt honom så nära ngn gång sen en dagen han gick bort faktiskt. På väg ut på stan:

Idag körde jag kvadden. Fy fan va kul! Drömde samma dröm hela natten kändes det som: att jag körde kvadde och fick problem med skon varje gång jag skulle ta emot en passning= jag åkte in i mitten och fick jaga hela tiden. Sjukt störig dröm.  Idag fick jag en löpsedel av snärtan och sländan, den hänger nu på min plats och kommer inspirera mig every singel day. Det är glädje och jag känner mig så tacksam!

lagom segt. Trött som fan efter att ha sovit mindre än hälften av mitt sömnbehov de senaste dygnen. Åker till veterinären med uffe för att kolla hans ömma öron. Har inte bokat ngn tid så vi kommer in som "akutfall" även fast det inte var jätteakut. Sitter en timme och väntar. uffe skäller eller ylar i 55 minuter av 60. Efter 1 timme tröttnar per och tar bussen hem. Jag sitter kvar , hela tiden försöker jag tysta uffe, nej inte yla! ignorerar, går runt med honom , håller fast honom, testar Allt. sista försöket blir att hota med kremering. "vi vet hur man gör uffe, vi kremerade vår förra hund eskil här på det här djursjukhuset". Förgäves.  Inget funkar.

Tåg till karlstad för att gå på jennys 30 årsfest i lördags. Eftersom jag hade gått upp tidigt lördagmorgon och tränat och dessutom varit vaken till 03.30 på fredagen (lägg sen till en fika hos farmor och farfar innan jag kastade mig på tåget på lördagen) så var jag ganska trött när jag kom fram till karlstad vid 17.30. Kommer in på hotellet och får frågan om jag vill betala med kort eller kontant. "Jag betalar med kort". Ska bara hitta det. letar igenom jackan, letar igenom väska ett, väska två och liten påse. Tydligen inte. Kortet är tappat. Bara att ringa spärrservice. Vet inte om jag hade behövt presentera mig eller om det hade räckt med ett "hej det är jag" men jag fick iaf kortet spärrat och sen fortsatte kvällen och natten i ett härligt tempo. Tappade inte bort ngnting under resten av kvällen, inte förrän vid 01.30 när jag skulle gå tillbaka till hotellet och insåg att jag inte hade ngn mobil. Engagerade hela festen i att leta efter min iphone men efter ett bra långt letande gav vi upp och litade på jennys ord "den kommer säkert fram imorrn". Så vid 02.30 ringer vi den och då visar det sig att jag hade gett den till jennys kille. Mycket märkligt. Märkligt val av mig också eftersom jennys kille var smått onykter och inte uppfattade att folk letade efter en mobil utan bara slängde ur sig i förbifarten "jag har en mobil här jenny" efter det att alla hade letat och engagerat sig i oklart hur länge.

ett helt nytt jag. Eftersom det kan vara minderåriga som läser den här bloggen så behåller jag vissa detaljer för mig själv men den här helgen har varit den mest alkoholintensiva helgen i mitt 28åriga liv. Hade syrran kunnat kommentera nu hade hon sagt " jamen vaddå , om du dricker mer än 2 cider på en helg så är ju det din mest alkoholintensiva helg ngnsin" men den här helgen har jag festat och njutit av att göra det på ett galet otypiskt-mig-vis. Tjejen som fick presentkort på systembolaget i julklapp av sina föräldrar med orden "kan du inte försöka  dricka någon gång under året" är numera ett partydjur. crazy. crazy. Skrämmande för det känns som om jag har tappat all kontroll men också fantastiskt roligt för jag hade en skitkul helg. Tack till alla som gjorde den så ball, jag ser den här helgen som någon form av personlig utveckling.