-EKEN på äventyr- häng me!

on the road again. Sportlovet är slut, innebär tydligen att alla måste dra från Oslo till Göteborg me buss. Full buss. Flott. Kämpeflott. Sportlov är en skön grej för kidsen och medan jag skriver det slår det mig att hela mitt liv är typ som ett sportlov. Ut och sporta och sen hem och fika innan jag beger mig ut och sportar igen. Fan va skönt. Mitt liv är ett sportlov. Har inte tänkt på det tidigare. Det var iaf något positivt att tänka på denna sega fredag när laget drar och spelar turnering i Växjö.

Tränar och hänger i Oslo med my friendo Stensland. Det är bra här på många sätt. Framförallt får jag springa i den där roliga maskinen och träna hur mycket jag vill i en väldigt inspirerande miljö. Det är inspirerande att vara bland norges främsta idrottare uppe vid holmenkollen och jag blir taggad av att se hur de sliter för att förbereda sig för just sin idrott. Det är grymt att ha tillgång till alla redskap som behövs för rehab och styrketräning. Vi äter gott och nyttigt och slappar och återhämtar oss. Vi kollar champions league och dricker kaffe och fascineras av folk som åker skidor mitt i stan, till och från jobbet.

Jag har tagit mig till Ingvild i Oslo för att läka själ och fot. Det kan man göra i Göteborg också men där finns inte den här supermaskinen som jag har sprungit i idag. Vattenträning och motionscykel är ju bra och drar upp pulsen men jag kände att jag behövde få springa på riktigt för att inte tappa för mycket. I Oslo har de ett löpband som tar bort kroppsvikt. På så sätt kunde jag springa i 25 minuter men bara belasta foten med 70% av min kroppsvikt. Asballt!!!! Om jag inte får ngn reaktion på foten så kommer jag köra på 80% av kroppsvikten imorrn och sen kanske 90% på fredag. Men då ska det kännas finfint. Vill inte riskera något. Imorrn skall det också hinnas med 1 styrkepass och 1 rehabpass och på fredag är det förutom löpning ett rehabpass för foten innan jag drar tillbaks till götet. Ingvild tar hand om mig på bästa sätt, planerar in massa träning och ser till att jag får tillgång till allt jag behöver. Dessutom fixar hon käk, boende och grymma samtal. Jag mår bra och jag blir bättre. Här kommer en liten film:

Igår träffade jag Blanca Vlasic. Hon och jag och tre personer till var de enda som satt i väntrummet på ifk-kliniken. Tänkte att va f-n det här är ju kul att ha me på bild, något att lägga upp på bloggen och skrapade ihop mod för att be om en bild. Eftersom jag inte har iphone fick jag ta med min lilla ericssonmobil, inte bra, inte bra men skitdesamma. Jag ler mitt gladaste leende, tackar för bilden och tänker å va kul, det här blir en bild att visa för folk. Vandrar därifrån och tittar inte på bilden förrän jag kommer ut. MEN VA FAAAAN! En Blanca och en liten tjockis! Jag är inte jättefåfäng men är det något som jag inte vill känna mig, speciellt såhär i skadetider så är det chubby around the edges. Å jag veeeeet att jag inte är en liten tjockis men det har inte med saken att göra, bilden som skulle kunnat bli en hit blev väldigt mkt shit. Trodde jag tills jag berättade om bilden för mitt lunchsällskap som bestod av mina kära vänner grästorp, sara, såsen och sländan. Efter mycket tjat och en himla massa "men visa den, vi måste ju få se bilden!" så samlade jag ihop mig och visade, först för Anna "grästorp" Ahlstrand. Anna är topp 3 snälla människor i världen, i hård konkurrens med de övriga 3 vid bordet. Anna är inte den som hånar, hon hittar positiva saker i allt. Reaktionen från Anna blir ett galet skratt. Ett sånt skratt som inte går att stoppa hur mycket man än försöker hålla det inne. Det påminde mkt om det skrattet man kan få på en begravning, ett sånt bubblande skratt som kommer när det absolut inte får komma. Efter 1 minut kan anna prata och då säger hon "men du ser ju iaf frisk ut, hon Blanca ser anorektisk ut på bilden sen tror jag att du har tryckts ihop lite av henne och dessutom lägger kameran på minst 5-10 kg". Tack Anna men lite för många förklaringar där egentligen ingen kändes direkt vattentät. Jag kände mig nedslagen. Men så gick det någon minut och jag insåg att bilden som jag hade tänkt använda för att glädje mig själv genom att visa upp för andra faktiskt hade blivit en bild som jag nu kan visa upp för andra för att glädja andra. Skitbra! Lägger upp den här i dagarna, ska bara låta den sjunka in lite innan jag fixar att bjuda på den.

Nya utmaningar kräver nya grepp. När det inte går som man tänkt sig då måste man söka nya vägar. Det gör jag nu. För att hitta lösningar och för mitt eget mentala välbefinnande som är helt beroende av att jag handlar aktivt. För mig funkar det ofta att handla aktivt när jag befinner mig i en situation som jag uppfattar som frustrerande. Kanske är det en handling som inte direkt leder till ngn utgång men känslan av att jag faktiskt gör något för att påverka mitt eget öde befriar mig. Nya idéer ger ny energi. På onsdag drar jag iväg på 3 dagars "nytt grepp", lovar att uppdatera er med bilder och info då! Bilden är från uppvaket från min korsbandsoperation och har inget med dagens tillstånd att göra. Eller kanske ngt men inte mycket.

Förra veckan var på alla sätt en väldigt glömd och tappad vecka. Tappad på så sätt att den inte innehöll något fotbollsspelande utan bara en jädra massa rehab och glömd på så sätt att jag var glömsk och tappade saker. Glömde helt bort att jag skulle ta blodprov uppe på orthokliniken. "NGN GÅNG INNAN 10.30 " stod det på lappen i omklädningsrummet. Jag satt i väntrummet och väntade på svar om min fot mellan 07.00 och 10.17 och som mest upptagen var jag när jag hällde upp en kopp kaffe, när jag gick på toa och när jag försökte lista ut vad läkaren tänkte på när han såg på mig med en "medlidande-min". Därutöver satt jag bara och väntade. Dumt. Det hade helt klart varit ett bra tillfälle att passa på, ta chansen så att säga men ni vet hur det är med vissa, de ser inte möjlighten om den så hoppar in i dem. Nu löser det sig ändå för att det bara var en spelare (jag alltså) som hade missat och för att de är så schyssta på orthokliniken men ändå. På eftermiddagen går jag en promenad med uffe på Valhalla, går i 20 minuter, på läktaren, på planen och sen när vi är klara och jag ska köra hem så hittar jag inte bilnyckeln. Eller vi hittar den inte, jag och uffe. Någon direkt oro infinner sig aldrig, jag vet ju att jag är bäst på att hitta. Försöker gå ungefär samma runda och till slut hittar jag bilnyckeln på konstgräsplanen, nära ett av målen. FLYT eller kanske mer skicklighet. 2 dagar senare går jag in på hemköp, lägger vantarna i korgen och lassar på käk ovanpå. När jag har betalat och kommit ihåg att ta ur vantarna ur korgen hör jag hur någon i kön säger till kassörskan "jag hittade en bilnyckel här i korgen, kan ni ta hand om den". Som den lilla hittare jag är reagerade jag blixtsnabbt och såg då att det ju faktiskt var min bilnyckel. Jag kom iaf ihåg vantarna ville jag säga till kassörskan men det gjorde jag inte trots hennes lyftspåögonbrynen/frökenduktig-min. Känns ändå som att jag tar små små steg mot ett strukturerat och organiserat liv. Små steg.

Här kommer en till sång, stockholm heter den:-) Men jag lägger upp fler när jag får tag i de riktiga godbitarna, kan ta några veckor. Ljudet på de här är ju inte så bra eftresom det är filmat på stället.

Här är från en annan spelning , lägger upp en film från nalen så fort jag får tag på en..

...är inte jag men brorsan. Åkte upp i fredagskväll för att se honom lira på Nalen i sthlm, tåget hem lördagmorgon kl.08 för att hinna till vår träningsmatch mot Jitex. SÅ värt att åka fram och tillbaka för 12 timmar. Lillebror och bandet rena rama är så j-a bra och det är inte utan att man känner sig lite stolt som omusikalisk storasyster. Hellyckad kväll där jag fick hänga med framförallt syrran och morsan men även andra härliga människor som jag inte träffar så ofta. En toppkväll på alla sätt.

Jag käkar skitmycket ägg, tycker det är gott, bra mellis och härligt på alla sätt MEN det här känns äckligt:


ETT KOKT ÄGG, SKALAT (!) och KLART... bergsäkert en liten unge som har suttit och skalat de där för hand. Snorig och jävlig i förkylningstider. Härligt! Härligt!

Jag träffar många unga spelare och även lite äldre 25-30 åringar som säger att de aldrig lyckades med sin idrott för att de aldrig "fick chansen". Det finns säkert undantag men som jag ser det så får man chansen om man har tålamod och lägger ner jobbet, det gäller bara att vara tålmodig och redo när den väl kommer. Jag bor med Per, han började lira i superettan när han var 30 år. Han "fick chansen" för att han var förberedd, vältränad och för att han inställningen att 99% är jobb, 1% är att "få chansen" och att man börjar med de 99%, detta trots att han spelade i div.3 när han var 29 år gammal. Per fick inte chansen när han var 21 år, han fick den inte när han var 25, han var 30 år! Där snackar vi tålamod.


Vissa har kanske flyt, får en chans när de är 18år men vi andra måste jobba lite länge och lite hårdare. De som inte får chansen tittar avundsjukt på sina kompisar, de lyckans ostar som får bekräftelse i form av pojk-flicklandslag och självklart : det är enklare att hitta en tro på sig själv,hitta ett driv att jobba vidare om man får den uppmuntran. Men det går att lyckas även om man får stå utanför.

Några säger att de hade dåliga tränare eller dåliga medspelare och att de därför aldrig utvecklades som de hade kunnat. Låt aldrig någon annan få bestämma hur bra du ska bli. Du kan bli bäst i fotboll även om du har en tränare som du tycker är dålig, det kanske blir lite svårare och ställer högre krav på dig och din egna träning men det går. När jag var 16 fick jag höra att jag var "bra på att sitta på bänken" , det var motiveringen till varför jag satt på bänken i ett helt år.

Ni som tycker att ni aldrig fick chansen, kanske var den just runt hörnet men det kommer ni aldrig få veta. Det kan ha varit att det satt ngn talangscout på läktaren när du lirade match, en av de matcherna som du inte hade förberett dig till för att det "bara" var u21 match och inte A-lag. Det kan ha varit en tränare som hade ett gott öga till dig i ungdomslaget och som efter några år blev A-lagstränare för ett lag i de högre divisionerna. Hade du lagt ner jobbet i källarn så hade han sett dig som en ambitiös spelare som driver ett lag framåt, han hade velat ha dig i sitt lag, laget i de högre divisionerna. Eftersom du har slarvat med att lägga ner jobbet de senaste åren så vågar han inte plocka in dig. Jag tror mao att det finns många chanser som du kunde ha fått men som du inte ens ser för att du handen på hjärtat aldrig har lagt ner din själ i att lyckas med fotbollen. Kanske har du skitit i det av lathet, kanske har du inte vågat lägga ner ditt liv i att bli bäst i fotboll för att du är skraj för att misslyckas. Hur skulle det se ut? Om du la ner din själ i något och ändå inte nådde målen, den rädslan hämmar dig. Jag har själv haft den rädslan. Känslan av att vara misslyckad har nästan käkat upp mig. T.ex. När jag var 25 år och satt på bänken i ett lag som kom 7a i damallsvenskan,  JAG som tränade och satsade mer än alla de andra räckte inte till- snacka om misslyckad! jag fick inte chansen att visa vad jag kunde men någonstans i  bakhuvet, under all rädsla visste jag att chansen skulle komma om jag bara hade tålamod och gjorde ALLT för att vara redo den dagen chansen kom. Och så plötsligt efter drygt ett år så kom den och jag fångade den, nu har jag varit ordinarie i ett av Sveriges bästa lag i 4år. 


Som sagt, det finns såklart undantag men med en stark tro, ett mod att hålla fast vid sin dröm och en enorm hängivenhet så kommer chansen, förhoppningsvis innan du har fyllt 30 år :-) Bara tro på det och slåss allt du kan mot den där jobbiga rädslan för att misslyckas, låt den inte käka upp dig!!!

Imorse 07.05 var jag hos Leif Swärd för att få en fotrapport. Till att börja med: tack till Karin som fixade den tiden så snabbt. Fortsättningsvis, Tack till Leif, vilken kille! Hela processen när man ska få en klar diagnos är knäpp, vet inte hur jag ska beskriva känslan. Man slits mellan att vara glad över att äntligen få veta, tacksam över att man får träffa de bästa och å andra sidan rädsla för att det ska vara något fel som inte ens de bästa kan göra något åt. Jag har upplevt några av mina bästa stunder i livet hos läkare och sjukgymnaster (positiva besked) och samtidigt några av mina absolut värsta. Processen är knäpp och det blir jag också. Jag börjar redan när jag kliver in genom dörren. Analyserar allt, t.ex. "hälsade inte den läkaren på mig med ett uttryck av medkänsla och "pity"?" Kan det vara så att han vet något om min fot som har kommit fram på ngt sätt och som gör att han hälsar på mig med ett lidelsefullt heeej. Hon som jobbar på magnetröntgen, hade inte hon ett konstigt, ledset leende när hon kom in och meddelade att alla bilder var tagna? Såna tankar tänker jag hela tiden. Jag analyserar även mig själv och försöker göra egna diagnoser medan jag väntar. Får reda på av Leif att det man inte vill att det ska vara är trasig syndesmos. Syndesmos syndesmos syndesmos rabblar jag i huvet under de tre timmar som passerar from det att jag har träffat leif, fått röntgen och väntar på att få träffa honom igen för att titta på rönrgenbilderna. Jag ser framför mig hur jag kommer in i rummet, Leif ser bedrövad ut och säger "ja som du ser här på röntgenbilden så är det syndesmosen som är skadad", worst case scenario. En kort stund testar jag den andra filmen i huvet, den där Leif kommer in och säger "det ser skitbra ut, bara att tejpa och köra" men den pausar jag ganska snabbt, vågar inte tro på en sån film. Leif opererar så min väntan som skulle ta 1 timme förlängs till 3 timmar. Under 3 timmar hinner man tänka ganska mycket. Jag tittar på bilderna på väggen i väntrummet, en tröja från beckham med texten "thanks doc, your the best". Hjälper det mig att han är den bästa enligt beckham om det är syndesmos? antagligen inte men det ger ändå någon form av lugn. Nu kom tjejen i receptionen ut och sa hej. Hon sa ett glatt hej, de har kanske inte informerat henne om att min syndesmos är skadad, det är bara de andra läkarna som vet, de som har gått förbi min röntgenbild och sett det uppenbara. Till slut kommer Leif. Han drar upp bilderna på sin dator för att jag också ska kunna se, pekar på någt som ser ut som ett foster och för en kort stund hinner jag tänka "är jag gravid också?". Sen pekar han och visar, Syndesmosen ser ut att vara hel och sen ser du här den här bryggan här, den ser hel ut också. Jag ser ingen brygga, ser ut som en klump men jag nickar. "Ett par benmärgsödem och blödningar men syndesmosen är som sagt hel". Thanks doc, youre the best!

Massa meck men idag har börjat bra. Var hos näsläkaren och kollade näsan och den var hel! Så skönt, vet inte riktigt om jag hade pallat med en näsoperation just nu. Han sa att den hade potential att bli en perfekt rak näsa. Va? vad säger ni om den? who would have thought? Sen la han iofs till att om vi bara slipar bort den här knölen som du har fått pga det läkte lite snett när du bröt den så kan den bli en perfekt rak näsa. "en enkel operation, man slipar bara lite". Men det är inte aktuellt nu, inte förrän man har slutat spela fotboll. Japp, potential till en perfekt rak näsa, thats me man! Nu är nästa dejt med sjukgymnasten, hoppas hon säger att jag kan tejpa foten och spela fotboll inom 2-3 timmar. Säger hon indre än en vecka så är det här fortfarande en väldigt bra dag.

upp 04.45 igårmorse för att ta oss hem till sverige. I ärlighetens namn kände jag mig lite trasig när jag vaknade. Fotjäveln som hela tiden skall underhållas för att få bort blödningen, näsan som fick sig en smäll och bara känns öm och störig, All träning som jag har gjort from i tisdags när jag skadade foten= mycket träning, tråkig träning som tar lika mycket energi som att spela fotboll men som inte ger speciellt mycket tillbaka, hjärtat som sliter med sina små grejer och sen det ledsna över saker jag saknar, fotbollsplanen och pappa för att nämna två. Efter Förseningar och meck landar vi på landvetter strax innan 15. Per hade ställt bilen på landvetter på lördagen och lagt nyckeln på däcket. Uffe kommer till landvetter och tillsammans ska vi hitta bilen och sen åka hem, käka och  hänga i soffan för att försöka få till någon form av hjärta och själ-återhämtning. Det är svinkallt, jag har bara min tunna resejacka, uffe i koppel och en resväska som man kan dra smidigt om det inte är en jädra massa snö och is ute. Det är snö och is ute. Fryser arslet av mig och drar uffe med ena armen, väskan med andra och försöker samtidigt vara smidig med foten så att jag inte halkar till och drar till blödningen. Kommer till slut fram till parkeringshuset men hittar inte biljäveln. Ringer Per i Kroatien och håller på att tappa handen för att det är så kallt. Fel fucking parkeringshus. Jag måste tillbaka till där jag började. Efter 15 min sönderfrusen hittar jag rätt parkeringshus och vår bil, JIHOOOOO! Nyckeln ligger på däcket- bra Per! Kastar in uffe i baksätet, väskan i bagageutrymmet, nu jädrar är det maxvärme som gäller. Försöker starta igång bilen men den är döööd. 10 ggr vrider jag om nyckeln. samma störiga ljud. SKIT! Jag måste alltså ge mig ut och leta startkablar. Det går säkert snabbt, jag lämnar uffe i bilen, orkar inte glida runt med honom i snön, känns risky med foten också. Frågar alla taxibilar om de kan hjälpa mig att få igång bilen. INGEN har startkablar. "Jag kan betala en hel taxiresa bara du hänger med mig 100 bort till min bil och får igång den". Nej, vi gör inte sånt och vi har inga kablar. Tack medmänniskor, tack! Tiden går och jag känner att jag måste gå tillbaka och hämta uffe så jag gör det och fortsätter sedan mot biluthyrarna. Ser en lapp "bilservice- vi fixar din bil medan du är på semester", perfekt, de måste kunna hjälpa till. Ringer numret på lappen

-"Hej, jag står med min bil här på landvetter och jag kan betala er vad somhelst för att ni ska komma förbi och dra igång den med startkablar".

- "Jaha, nej vi får inte göra det, du får gå och prata med informationen på utrikes.

- Men vaddå får inte?

- Nej, landvetter flygplats har sagt till att vi inte får hjälpa till med sånt för det tar kunder från dem. Så du får gå till infon.

Jag och uffe trötta, hungriga och helt sönderfrusna (iaf jag) vandrar vidare till infon. Står i kö, står i kö, står i kö. Kommer fram och damen på info svarar att de inte har den tjänsten. Men de sa på bilservice att ni har den tjänsten och att de inte får utföra den för att de då skulle ta kunder från er. - Jaa..vänta ska jag se.. damen ringer ett samtal. -Nä, vi har inte börjat med det än. Men va? va f-n är det? helt ärligt? Vad ska jag göra då tycker du? Ring bärgare.

Jag tänker inte ringa bärgare för att få igång en bil som står i parkeringsgaraget 100 m från flygplatsen. Jag kan inte tänka och ensamhetskänslan dyker på mig. Känner mig ensammast i världen och förbannar alla människor, speciellt de som står i infoavdelning och de som sitter i taxibilar. Går och köper en bit choklad för att kunna tänka och sen ger vi oss ut på en sista rusch jag och uffe. Går in på ett hyrbilsställe och säger "jag har gått runt här i en timme, inte en enda människa kan hjälpa mig, jag betalar vadsomhelst om ni fixar startkalar och följer med bort och får igång min bil". Då kommer den lilla hjälten. Han har inga starkablar i sin jobb-bil men han har det i sin privata bil, han åker och hämtar sin privata bil, plockar upp mig och uffe, kör oss till parkeringshuset, puttar ut min bil och startar igång den. Tack medmänniska.

Rolig dag idag! Började med att jag kunde jogga sen gick jag och amanda och badade i sviiinkallt hav för att hon hade ett skolarbete där hon skulle kolla om Turkiet var redo för EU haha..skön uppgift..efter vattnet drog vi och kollade på unga mot gamla i dragkamp och sen var det dags för ledarloppet, himla sköj! Vinnare Tina och Nord, delad 1a plats. Jag har filmat under dagen så ni kan hänga med i hur det såg ut. Kolla in den här skyltdockan på hotellet, man blir ju sugen på att köpa en sån där glittrig magtröja.

Iförrgår när hela världen kändes orättvis och jag hade svårt att se meningen med medmänniskor så uppstod ett möte som gav mig tillbaka tron på livet. På morgonen när jag hoppar ut från gymmet (eländig, på kryckor och med luvan uppe på munkjackan) möter jag en tränare för ett österrikiskt herrlag. Han frågar om jag behöver behandling på foten, säger att de har en fysioterapeut som kan jobba lite med den om jag vill. Ja, om han har tid så vore ju det skitgulligt. Sen vid lunch kommer det fram en kille och presenterar sig som sjukgymnast, säger att han kan ge mig behandling på foten om jag vill. Får ett rumsnummer och en tid och drar dit på vinst och förlust. Han börjar med att titta på foten , undersöka den och ge sin syn på vad det kan vara sen kör han lymfmassage och trycker och masserar på foten för att få igång genomströmning och få bort blödningen.

Torbjörn vs Sara, två dåliga slag av Torbjörn.

En målvaktsjävul från Frankfurt hoppade in i min fot samtidigt som jag landade på den så den stukades till och landade på ytterknölen. Gjorde svinont och jag fick åka turkisk ambulans till turkiska sjukhuset för att röntga. På båren fanns en filt som jag efter viss diskssion fick bort, klarar inte av filtar, sjukt äckligt. När vi kom fram frågade de om de bara skulle röntga foten och jag försökte få dem att röntga hjärtat också för om foten gjorde svinont så kändes hjärtat helt förstört. De kunde inte göra ngt åt hjärtat så det var ingen mening att ta någon bild på det. En ruskig service på sjukhuset, 4 personer körde runt mig mellan röntgenrum och väntrum. "schysst service" tänkte jag och sen visade det sig att det kostade 4000 svenska pix, då kunde jag lika gärna tagt mig runt själv. Eller åtminstone kört med 1 assistent istället för 4. HUrsom,  "Inget brutet" borde ha gjort mig lättad och tacksam men otacksam som man är kände jag bara "j-a pissvärld, kan man aldrig få vara lite glad och skadefri någon gång". Första dygnet går jag in i en offerroll, allt känns som ett totalt mörker och allas ansträngningar för att jag ska ha positiva tankar är som att trycka ner peppning i ett svart hål. Det är mitt sätt att hantera det, jag måste få gräva ner mig tills jag når någon slags botten och sen kan jag börja ta mig tillbaka. Så , 24 timmar efter det att jag inte såg någon mening med någonting så händer det grejer. Foten går att röra och jag får höra stories om människor som har spelat match efter 3 (!)  dagar med den här typen av skada. Hoppet kommer tillbaka och jakten är igång. Nu ska jag göra det här rekordsnabbt, googlar alla möjliga och omöjliga metoder för att skynda på läkningen och med hoppet kommer tacksamheten över att det inte var något värre. Så se upp därute för nu är jag i jagarstadiet och då kan jag bli skrämmande ivrig.