Iförrgår när hela världen kändes orättvis och jag hade svårt att se meningen med medmänniskor så uppstod ett möte som gav mig tillbaka tron på livet. På morgonen när jag hoppar ut från gymmet (eländig, på kryckor och med luvan uppe på munkjackan) möter jag en tränare för ett österrikiskt herrlag. Han frågar om jag behöver behandling på foten, säger att de har en fysioterapeut som kan jobba lite med den om jag vill. Ja, om han har tid så vore ju det skitgulligt. Sen vid lunch kommer det fram en kille och presenterar sig som sjukgymnast, säger att han kan ge mig behandling på foten om jag vill. Får ett rumsnummer och en tid och drar dit på vinst och förlust. Han börjar med att titta på foten , undersöka den och ge sin syn på vad det kan vara sen kör han lymfmassage och trycker och masserar på foten för att få igång genomströmning och få bort blödningen.
Han håller på i 30 min och trycker på foten och det drar igång hela systemet, fick sån jädra cirkulation att det kändes som att jag satt inne i en bastu, helt grym upplevelse. Om jag skulle försöka beskriva den med ord så skulle ni tro att han gjorde något mer än att pilla på foten och den uppfattningen vill jag ju inte att ni ska ha. Hursom, hela kroppen slappnade av och sen efter 30 minuters tryckande och masserande körde han ultraljud på foten innan han avslutade med att tejpa den på ett sätt som skulle få ut blödningen ännu mer. När han var klar , efter 45 min sa jag att jag var svitacksam och då sa han bara "du behöver inte tacka, det här är mitt jobb och om vår tränare inte hade bett mig att hjälpa dig så hade jag varit ute i regnet med laget nu så det är jag som ska tacka dig egentligen". Sen frågade han varför jag gick på kryckor, "de behöver du inte mer" så då tog jag kryckorna i handen och gick därifrån. Dagen efter var svullnaden hälften så stor och foten blå. Vilken stjärna. Det är ett möte som jag kommer spara i hjärtat resten av livet.
