-EKEN på äventyr- häng me!

Imorse 07.05 var jag hos Leif Swärd för att få en fotrapport. Till att börja med: tack till Karin som fixade den tiden så snabbt. Fortsättningsvis, Tack till Leif, vilken kille! Hela processen när man ska få en klar diagnos är knäpp, vet inte hur jag ska beskriva känslan. Man slits mellan att vara glad över att äntligen få veta, tacksam över att man får träffa de bästa och å andra sidan rädsla för att det ska vara något fel som inte ens de bästa kan göra något åt. Jag har upplevt några av mina bästa stunder i livet hos läkare och sjukgymnaster (positiva besked) och samtidigt några av mina absolut värsta. Processen är knäpp och det blir jag också. Jag börjar redan när jag kliver in genom dörren. Analyserar allt, t.ex. "hälsade inte den läkaren på mig med ett uttryck av medkänsla och "pity"?" Kan det vara så att han vet något om min fot som har kommit fram på ngt sätt och som gör att han hälsar på mig med ett lidelsefullt heeej. Hon som jobbar på magnetröntgen, hade inte hon ett konstigt, ledset leende när hon kom in och meddelade att alla bilder var tagna? Såna tankar tänker jag hela tiden. Jag analyserar även mig själv och försöker göra egna diagnoser medan jag väntar. Får reda på av Leif att det man inte vill att det ska vara är trasig syndesmos. Syndesmos syndesmos syndesmos rabblar jag i huvet under de tre timmar som passerar from det att jag har träffat leif, fått röntgen och väntar på att få träffa honom igen för att titta på rönrgenbilderna. Jag ser framför mig hur jag kommer in i rummet, Leif ser bedrövad ut och säger "ja som du ser här på röntgenbilden så är det syndesmosen som är skadad", worst case scenario. En kort stund testar jag den andra filmen i huvet, den där Leif kommer in och säger "det ser skitbra ut, bara att tejpa och köra" men den pausar jag ganska snabbt, vågar inte tro på en sån film. Leif opererar så min väntan som skulle ta 1 timme förlängs till 3 timmar. Under 3 timmar hinner man tänka ganska mycket. Jag tittar på bilderna på väggen i väntrummet, en tröja från beckham med texten "thanks doc, your the best". Hjälper det mig att han är den bästa enligt beckham om det är syndesmos? antagligen inte men det ger ändå någon form av lugn. Nu kom tjejen i receptionen ut och sa hej. Hon sa ett glatt hej, de har kanske inte informerat henne om att min syndesmos är skadad, det är bara de andra läkarna som vet, de som har gått förbi min röntgenbild och sett det uppenbara. Till slut kommer Leif. Han drar upp bilderna på sin dator för att jag också ska kunna se, pekar på någt som ser ut som ett foster och för en kort stund hinner jag tänka "är jag gravid också?". Sen pekar han och visar, Syndesmosen ser ut att vara hel och sen ser du här den här bryggan här, den ser hel ut också. Jag ser ingen brygga, ser ut som en klump men jag nickar. "Ett par benmärgsödem och blödningar men syndesmosen är som sagt hel". Thanks doc, youre the best!