-EKEN på äventyr- häng me!

Förra veckan var på alla sätt en väldigt glömd och tappad vecka. Tappad på så sätt att den inte innehöll något fotbollsspelande utan bara en jädra massa rehab och glömd på så sätt att jag var glömsk och tappade saker. Glömde helt bort att jag skulle ta blodprov uppe på orthokliniken. "NGN GÅNG INNAN 10.30 " stod det på lappen i omklädningsrummet. Jag satt i väntrummet och väntade på svar om min fot mellan 07.00 och 10.17 och som mest upptagen var jag när jag hällde upp en kopp kaffe, när jag gick på toa och när jag försökte lista ut vad läkaren tänkte på när han såg på mig med en "medlidande-min". Därutöver satt jag bara och väntade. Dumt. Det hade helt klart varit ett bra tillfälle att passa på, ta chansen så att säga men ni vet hur det är med vissa, de ser inte möjlighten om den så hoppar in i dem. Nu löser det sig ändå för att det bara var en spelare (jag alltså) som hade missat och för att de är så schyssta på orthokliniken men ändå. På eftermiddagen går jag en promenad med uffe på Valhalla, går i 20 minuter, på läktaren, på planen och sen när vi är klara och jag ska köra hem så hittar jag inte bilnyckeln. Eller vi hittar den inte, jag och uffe. Någon direkt oro infinner sig aldrig, jag vet ju att jag är bäst på att hitta. Försöker gå ungefär samma runda och till slut hittar jag bilnyckeln på konstgräsplanen, nära ett av målen. FLYT eller kanske mer skicklighet. 2 dagar senare går jag in på hemköp, lägger vantarna i korgen och lassar på käk ovanpå. När jag har betalat och kommit ihåg att ta ur vantarna ur korgen hör jag hur någon i kön säger till kassörskan "jag hittade en bilnyckel här i korgen, kan ni ta hand om den". Som den lilla hittare jag är reagerade jag blixtsnabbt och såg då att det ju faktiskt var min bilnyckel. Jag kom iaf ihåg vantarna ville jag säga till kassörskan men det gjorde jag inte trots hennes lyftspåögonbrynen/frökenduktig-min. Känns ändå som att jag tar små små steg mot ett strukturerat och organiserat liv. Små steg.