Det finns inget bättre än att dyka ner i en påse med lösgodis som ngn annan har plockat. Halvgoda bitar genomgår en förvandling och blir svingoda. De godisar som aldrig hade platsat i min påse lyckas på något mystiskt sätt kvalificera sig som ätbara. Har godisplockaren satt ihop a bag of candy som påminner väldigt mycket om den påsen jag själv hade plockat så referar man till den personen som någon med PERFEKT godissmak. Man blundar för nån gul vingummi och man blundar för nån söt lakrits för man vill att påsen ska vara perfekt och den känns perfekt eftersom jag dök ner i påsen helt utan förväntningar. Samma goa känsla uppstår när det kommer en okej låt på radion. På spotify har låten ett lagomvärde men när den kommer på radion så blir den en av mina absoluta favoritlåtar.
Förväntningar och inga förväntningar är skillnaden. Med radion och kompisens godispåse kommer de låga förväntningarna naturligt och därmed lyckokänslan när något blir så mycket bättre än man förväntat sig. Jag tror inte att man alltid ska sträva efter att dra ner förväntningarna, speciellt inte som idrottare då vi jobbar mot mål och saker i mångt och mycket har att en tendens att bli som man förväntar sig att de ska bli. Jag tror bara att man med vissa saker i livet kan må bra av att köra radion eller kompisens godispåse för att locka fram tacksamheten och för att för en liten stund bli det som är många människors rädsla:
NÖJD MED LIVET! Nu ska jag ut och träna dagens första pass, jag utgår från att det regnar ute..nähä det gjorde det inte, HURRA!
