-EKEN på äventyr- häng me!

saker som har ändrats sen pappa blev sjuk

När pappa blev sjuk förra året ändrades allt och jag tänkte att "inget kommer någonsin kännas roligt igen, inget kommer någonsin bli sig likt". Det stämde inte, mycket är sig likt och mycket är roligt. Det finns ett par saker som jag saknar och som jag hoppas kommer tillbaka i någon form. En sån sak är de första sekundrarna på morgonen, de där när man precis har vaknat och känner efter hur man mår och vad det är för dag. Innan pappa blev sjuk så kunde jag vakna glad och speedad, jag kunde vakna med en uppjagad känsla om det var en dag då det skulle hända något riktigt roligt. Hade vi en viktig match eller om det var en rolig fest eller om jag skulle träffa någon skön person så vaknade jag med en glad känsla i hela kroppen. Så är det inte längre. Nu vaknar jag alltid med två frågor "vad har hänt? ska jag vara glad eller ledsen?". Det gör lite ont i mig att jag inte vaknar glad. Jag kan bli glad efter 7-8 sekunder men det slår inte vaknagladkänslan. Jag hoppas och tänker att en dag kommer jag vakna glad igen och då vet jag att jag har läkt. En annan sak som är annorlunda är stora glada känslor. Innan pappa blev sjuk så fick jag starka glädjekänslor utan baksmälla, nuförtiden följs varje intensiv och bra känsla av ett litet bakslag. Det kan ta veckor innan de tunga känslorna kommer men de kommer alltid, ju mer glädje dessto mer sorg över att jag inte kan ringa pappa och berätta. En tredje sak är att jag ibland känner mig ensam. När jag känner så pratar jag med mamma, per, johanna eller rasmus och de gör att jag känner mig lite mindre ensam men inte ens tillsammans kan de ersätta pappas ord. Jag var van att prata med honom minst 2 ggr om dagen och när det rycktes bort så skapades ett hål som jag fortfarande ibland känner av. Kanske blir vissa saker aldrig riktigt samma sak.

Det här är endel av livet.Livet är kort,och för de flesta så mycket sämre än vårt.Ingen kan ta ifrån oss farsan.Vi har alltid honom.Hans tankar och ideer.Allt det har vi kvar.Stora bamsekramen!!!!!

Förstår exakt hur du menar för du sätter så bra ord på saker som är så svåra att förklara. Kram

Fint inlägg, Lisa.

Efter att Alex dog i våras är det som att livet är uppdelat i före och efter. Inte bara rent konkret, utan mera i hjärtat och hur ens känslor är på ett annat sätt nu för tiden. Livet kommer aldrig mer att bli detsamma, vilket i och för sig inte är något konstigt, för det händer ju både bra och dåliga saker i livet som får stort utrymme och som förändrar. Det har också gjort att jag prioriterar annorlunda i livet, det viktigaste får mest fokus idag. Så var det inte alltid förut. Och jag och mina bästa vänner har kommit varandra så nära att jag vet att det alltid kommer att vara vi. Det är fint, trots sorgen.

Ja, nej, jag vet inte riktigt vad jag ville säga, så jag nöjer mig med att skicka en kram som är stark och allt annat än ensam.

Du är fantastisk på många sätt. Förstår att det gör ont - ni hade en otroligt fin relation. Livet är fantastiskt(för det mesta) och du har den största delen framför dig. Ingenting blir som förr bara annorlunda. Stor kram

Tack alla ni fina!! Grymt fina ord och kloka, tar med mig dem!

Hej Lisa :) jag läser ofta din blogg.. Du verkar vara e skön tjej! Jag förstår precis vad du menar när det gäller din pappa. Min pappa dog för 4 årsedan. Han rycktes bort från mig och min familj snabbt. Min pappa var min bästa vän.Vi umgicks jämt. Varje dag! Han va min bästa vän även min stöttepelare. Han va den som stöttade mig när jag hade något jag ville ha hjälp med. Saknaden visar sig på många olika sätt. ibland saknar jag pappa att diskutera med, ibland pappa att busa med, ibland pappa som är stolt över mig och ibland till och med pappa som skäller på mig. Det är många som inte förstår ens sorg. Man är juh alltid den dära goa tjejen med leendet på läpparna som förväntas vara en pajas på festerna. Men alla ska gå igenom det vi har gjort. Förr eller senare!Och jag vet att dem sitter och ler på molnen där uppe så blinka upp ibland. :) Och glöm inte att det är okej att sakna och gråta ibland.En dag är det okej att gräva ner sig men dagen därpå måste du resa dig upp igen! Vi är ju Fotbollspelare och hatar och förlora och älskar och vinna!!!! Eller hur :) Kämpa på ett och två :) Kraaam

Alexandra: ÅÅ vilken fin kommentar!!! Du beskriver det så bra och fint med din pappa och saknaden efter honom. Ja det är som du säger, alla kommer gå igenom det här och det är en del av livet att förlora någon man älskar. Kämpa på så kör vi vidare härnere och underhåller de som kikar ner där uppifrån. Kram!