När jag var liten fick jag ofta frågan "är du laddad?" innan en match. Lagkompisar brukade fråga och lagkompisars föräldrar frågade:
ÄR DU LADDAD NU DÅÅÅ? Jag hatade alltid den frågan. Sjukt otrevlig och o-kul fråga, en fråga som ofta ställs med en anklagande röst (iallafall var det så jag upplevde rösten). När jag var en liten var jag ibland en osäker spelare. Osäker på om jag hade förberett mig perfekt, osäker på vad andra tyckte och osäker på om jag räckte till. ÄR DU LADDAD NU DÅÅ? var en fråga som jag var tvungen att svara JA på samtidigt som mitt lilla huvud jobbade på högvarv med att försöka komma fram till om jag verkligen var laddad. Hade jag druckit tillräckligt med vatten?hade jag fått tillräckligt med sömn? Jag förberedde mig alltid bra men rädslan för att det inte var tillräckligt fanns ändå där och den byggdes på när jag kände mig ifrågasatt. Värre var det när jag tänkte först och svarade sen för då blev JA för ett tvekande svar med en konstig tystnad innan. Vid de tillfällena kunde jag få följdfrågor eller följdpåståenden i stil med "
vaa, vad är det där för tvekande svar? JA! ska du svara! Men varför frågar du vuxna människa mig en fråga om du redan har bestämt innan vad jag ska svara? då kunde du ju lika gärna ha skitit i att ställa den.
Idag när någon frågar "är du laddad?" så är första känslan fortfarande ett litet sting i magen , som en omedelbar reaktion mot de gamla medspelarna och deras föräldrar. Efter stinget i magen så sprider sig ett lugn och en trygghet, en vetskap om att jag alltid är förberedd och att jag visst räcker till. KLART SOM FAN JAG ÄR LADDAD! Jag har förberett mig i ett helt liv för att vara laddad när det är match.
