brorsan i befring
Morsan och jag har varit på vestlandet i Norge sen i måndagsnatt. I den lilla byn befring som jag är döpt efter. Nej , precis, ni hajar att jag är döpt efter Befring i mellannamn inte i förstanamn, det är fortfarande Lisa. Men det förstod ni för ni är inte helt benga i huvet. Egentligen är det dumt att försöka beskriva befring men jag ska försöka. När vi kommer in i byn regnar det och vi får höra att det ska komma 100 mm regn de närmsta tre dygnen. Thats a lot. Vi bor i vår hytte som är en enkel stuga, utan tv utan dator och med kohage och forsen som närmsta granne. I forsen kan man fiska om den inte är för "stor". För stor blir den om det regnar för mkt och om det är varmt för då smälter glaciären och då blir det satans mycket vatten. Precis de förutsättningar som var när vi var där mao. När jag kom och skulle gräva mask nere hos bonden Jakob sa han "icke ens tenk på att fiske nå, älva är för stor". De orden fick mig att tänka precis tvärtom, dvs, bara tänka på att jag skulle fiska. Fiska som fan och visa att det visst gick att få fisk fast forsen var enorm. Jag återkommer med hur det gick.
Bäst med Befring är människorna, de är världens bästa människor. Som norska små crocodile dundees, lugna, coola och kan typ allt. Det känns så iaf. Efter 4 dagar i regniga Befring, utan kontakt med omvärlden, blir man typ lite knäpp. Morsan och jag snackade halvnorska och upprepade samma mening 10ggr. Det handlade inte om viktiga meningar utan om ganska meningslösa meningar. "seee på den da! jamen seee på den da! sa jag 17 ggr i rad innan det gick över till hysteriskt skratt. Och det behövs egentligen inte så mkt mer för att man ska känna sig lite galen. Hursomhelst, efter några dagar i Befring känner man sig galen men också helt fantastiskt klar på nåt sätt. Alla tankar känns rena och fria och livet känns som en okomplicerad pryl trots allt.
