Igår var det
ett år sedan pappa ringde mig 08.30 , söndagmorgon 4e juli 2010. Först började han prata om min bok som jag höll på att skriva. Han gav lite tips och feedback. Jag tänkte att det är ngt skumt med att han ringer så tidigt och jag fick en knut i magen. Efter nån minut säger han: Ja sen är det såhär att jag har fått cancer i levern. Det ser inte så bra ut. Jag skrek rakt ut och pappa grät och sa "det är jobbigast att berätta det för er, det är mycket jobbigare än när jag fick beskedet själv". Han var så stark de närmsta två månaderna och nu när jag ser tillbaka på det så är jag så tacksam över att vi hade honom som stöd i sorgen, att han inte bara dog knallfall utan att vi kunde luta oss mot honom när det kändes som allra tyngst. Jag ser det som en sista gåva från pappa till oss, en sista lärdom om hur man ska hantera livet när det vänder sig mot en. Att man ska fortsätta göra roliga saker, att man inte ska "gräva ner sig", att man ska vara tacksam för allt som är bra mitt i allt det som är jobbigt och totalt mörker. De två månaderna som följde fram tills pappa dog var två väldigt bra månader i mitt liv. Jobbigt, tungt men också en väldigt fin tid, mycket tack vare pappa. Och om han hade funnits kvar nu så hade han sagt: "Nu måste vi gå vidare, lite ledsen får man vara ibland också men vi har ju gjort roliga saker i hela våra liv och vi kan inte sluta med det nu bara för att jag inte finns kvar. Eller hur? hade han sagt med självklara papparösten. Nej , det är sant, du har rätt, nu kör vi vidare farsan.
