-EKEN på äventyr- häng me!

Tre själar ligger i soffan och reflekterar över vad som har hänt denna dagen ett liv. Den lilla tysken är trött och tänker troligtvis mat, springa runt på valhalla= skönt liv. Uffe är lite sur för att han inte fick hänga med ut på kvällens sista promenad, å andra sidan är han glad över att få hänga 24/7 med sin lilla vän så han ligger på 50-50 glad-less.

Jag reflekterar över mina egna känslor, för att jag kan det, för att jag är en människa och det är det som skiljer mig från de andra två. Eller det vet jag inte men folk som kan djur och människor och sånt säger att det är så.

Jag undrar om jag är någon lightvariant av manodepressiv eller om mina bungyjumpande känsloyttringar bara är ett resultat av att jag strävar efter att leva fullt ut. Jag agerar och reagerar direkt på en känsla, pangpang säger det så är jag världens lyckligaste människa. Sen säger det tjoff och jag åker hem och gråter för att jag inte kan träna fotboll idag fast jag vet att jag troligtvis kan spela imorrn. Stigen som leder mig från pangpang till tjoff är varken längre eller tjockare än tandtråden för en ettåring. Jag känner mig inte låg för jag vet att det hur jag är, snart är det pangpang igen men just då i bilen på väg hem från valhalla känns det som jordens undergång. Det spelar ingen roll att jag försöker sätta en fotbollsträning i ett större sammanhang för att skapa någon form av perspektiv, hela världen är emot mig.

Fotboll och seger pangpang. Ingen fotboll eller träning tjofftjoff. Är mitt liv så enkelt eller handlar det om något djupare där fotbollens roll egentligen bara är en form av uttryck? jag vettefan men jag kan säga så mkt som att

den där nya lisa som jag pratade om i tidigare inlägg, hon som inte rubbas av någonting om det inte är ngn som går och dör, hon finns inte, hon var tydligen en lögn. Jag rubbas om någon dör OCH om jag inte kan vara med på en träning. pangpang och tjofftjoff.