-EKEN på äventyr- häng me!

det här året är jag sugen på att gå all in på livet. Bli lite mer fri liksom. Efter farsans sjukdom fick jag en sån här känsla som jag skulle tro att många får när deras närmsta drabbas av något allvarligt "inga mer: om men kanske tänkom vi får se" Man håller på och daltar med sig själv och ska bädda in alla beslut och tankar och handlingar i ett täcke som är så tjockt att man klarar sig även om man hoppar från tjugosjunde våningen. För att man vill vara Riiiktigt säker eller för att man kämpar så hårt för att undvika jobbiga saker att man struntar i om kämpandet innebär att man missar roliga grejer på vägen.

För det första: man underskattar sin förmåga att hantera jobbiga saker, vi är människor, vi fixar det även om det inte alltid blir som vi tänkt oss. Ibland kan det vara värt att ta en jobbig sak för att få uppleva ett par extra roliga. nummer två: Jobbiga saker händer även om vi planerar med att de inte ska hända , det är en del av livet men som tur är e´de flesta inte cancer utan tvätt som har legat för länge i maskinen, matförgiftning, en dyr comhemräkning eller ett par kilo extra efter semestern. So, it happens. Men kanske innebar det också att du hann se klart filmen innan du plockade ur tvätten eller att du fick se fantastiskt mkt fotboll på tv under det halvåret som du band upp dig hos dyra comhem. Du tänkte inte "om jag inte plockar ut tvätten eller tänkom den här comhemräkningen blir alldeles för dyr", du körde på känsla och gick all in och det värsta som hände var trots allt inte alls det värsta som kunde hända. Det värsta som kan hända kan du ändå oftast inte påverka genom att analysera.
SÅ ska jag försöka leva det här året.

Därför börjar jag året med att dagen efter matförgiftning, feber och magkramper käka sushi till middag, 10 bitar lax och räkor och det slår mig att gränsen mellan all in och dumdristig kan vara hårfin.