När pappa blev sjuk kände vi förstås en enorm maktlöshet. Eftersom jag har idrottat hela mitt liv så är jag van att kämpa och van vid att det i slutändan ger ett positivt resultat. Med farsan spelade det ingen roll hur mkt vi kämpade och det var svårt och grymt att acceptera. För att hantera den känslan och inte gå under av frustration levde man för de saker som kunde göra pappa glad. Det var svårt eftersom den största delen av pappas glädje kom från att vi mådde bra och vår glädje kom ifrån att han var okej. Om pappa någon gång bad om något, vad det än var, så blev det som en befrielse för då kunde vi engagera hela våra små själar i att uppfylla den önskan. Pappa frågade om vi kunde köpa sköna strumpor och jag åkte till friluftsbutiken och köpte pappas favoritsockor, en t-shirt med texten "climb that mountain" och en fiskehatt som han skulle ha när han hade tagit celllgifter och blivit bättre, så pass bra att han kunde åka en sista gång till Befring i norge och fiska. Det var målet och drömmen då. Pappa undrade om jag kunde köpa med Ahlgrens lakritsbilar och jag köpte tre påsar och satte mig sedan i bilen utanför sjukhuset och plockade ut de ljusa lakritsbilarna ur alla tre påsarna för att göra en superpåse med bara ljusa bilar. Pappa hade sagt någon gång att han nog tyckte att de ljusa lakritsbilarna var godast. När pappa kom hem från sjukhuset så åt vi middagar, pratade och sen tittade vi alltid på film på kvällarna. Filmen gav mycket, framförallt tid att glömma allt det jobbiga och gå in i en annan värld. En dålig film kändes som en bortkastad kväll och vi visste att pappa inte hade många klara kvällar kvar, därför gjorde vi det till vårt livs viktigaste uppdrag att välja ut de bästa filmerna. Vi tittade på solsidan och jag kommer ihåg hur jag tänkte att "tänk om pappa bara kan få leva så att han får se andra säsongen av solsidan". När pappa skrattade så upplevde vi den största lyckokänslan man kan uppleva. Hela hjärtat gjorde små volter av pappas skratt för det bekräftade att vi gjorde maximalt av stunden och att allt var som vanligt, filmen och glädjen förändrades inte av att han var sjuk. Pappas skratt vann alltid. Det slog bort allt det onda och kanske är det därför som den här världen utan honom känns lite mer ledsam och lite mer jobbig.
