-EKEN på äventyr- häng me! -

Kramsvårigheter

Ni som känner mig vet att jag har svårt för att kramas. Vi har inte gjort det så mkt i vår familj. Lite konstigt tycker folk, "ni som är så tighta" och det är kanske lite konstigt. Jag har försökt forska i vad det beror på och jag tror att JAG kan ha varit en bidragande orsak till bristen på kramar. När vi var små tyckte jag att det var äckligt att kramas och därför sa jag upp all kramkontakt med t.ex. farmor och farfar. Äldst i syskonskaran sätter man kulturen och därför tyckte Rasse och johansen också ganska snart att kramar var äckliga. Efter några år slutade jag tycka att kramar var äckligt men då orkade jag inte säga ngt till farmor och farfar, det hade känts skitkonstigt "farmor, farfar, nu tycker inte jag att kramar är äckliga länge så då tycker inte rasse och johanna heller det så nu kan ni kramas igen".

SÅ vi kramas inte så mkt. När jag flyttade till Göteborg och mina nya vänner insåg mina kramsvårigheter så bestämde de sig för att att träna upp mig och i den skolan har jag nu gått de senaste 6 åren. Nu kan jag kramas men jag har fortfarande problem att känna av situationer och känna av NÄR jag ska ta första steget och krama någon. Oförmågan att känna av leder till de mest lustiga små situationer. Jag har sagt hejdå till folk som jag inte kommer träffa på ett halvår och som jag har umgåtts med varje dag och fast den personen tar första steget fram så säger jag "hej då, ha det så bra" och ger dem i Bästa fall en vinkning. När jag har lämnat platsen ensam har jag inte reflekterat över det men när jag har haft en annan kompis med mig så har hon reagerat starkt. "Vad gjorde du???? varför gav du henne ingen kram???? hon tog ju tom ett steg fram Lisa, du måste ju ha sett det????? herregud, du är en förlorad kramare.....

2010-10-03 @ 22:17:08 Allmänt Permalink

Kommentarer

Trackback