Alla känslor ska vara me. Jag blandar de på ett intensivt sätt för att det är lite sån jag är. Kände för att gråta lite och då är den här filmen Sjukt bra! Enjoy!
Min sminktalang kan beskrivas som inte stor. När jag ska på något speciellt tar jag mascara, är det något Riktigt stort så tar jag dubbellager mascara och tänker att det blir extra festligt. Inför galan föreslog syrran att jag skulle gå till make up store och få sminket gjort och eftersom syrran är min konsult inom skönhet och mode så lydde jag. När jag kommer dit känner jag mig direkt skyldig och jag slits mellan att försöka hålla uppe någon fasad och att lägga mig platt fall och erkänna att jag inte kan ett skit. Bestämde mig till slut för att erkänna min okunskap och höll fast vid det tills sista frågan föll och jag inte kunde me att svara "vet inte" längre. Kände att jag var tvungen att svara nånting och det var det som blev mitt fall. Jag skulle ha hållt mig till planen.
Fråga nummer 1) Har du tänkt något speciellt? Den här frågan ställs alltså av henne till mig, inte tvärtom. Svaret på den frågan blev: eeehh. nej men jag vill nog inte att det ska vara som en clownmask så man inte ser att det är jag samtidigt vill jag att det ska synas att det är lite fest.
fråga 2) Känns det som att det är bra täckning? Ja eller jag vet ju inte vad bra täckning är men det känns bra.
3) Hur brukar du göra med skuggorna runt ögonen? Vill du att jag ska gå högre än såhär? ääh...nej men det är nog bra. Eller vad tycker du?
4) Hur brukar du göra med ögonbrynen? Ingenting.
5) rougen? Ingenting.
och sen sista frågan : Hur brukar du göra med läpparna? och jag känner att jag kan inte med att svara Ingenting en gång till och drar därför till med "Lipsyl när de är torra". Som att det skulle imponera. Jag var i brygga, jag var tvungen att säga något för att behålla min heder. Tyvärr fick Lipsyl motsatt effekt.
På tåget on our way up to Stockholm. De nominerade sitter längre fram i vagn 6, vissa flyger upp. I boskapsvagnen åker vi vanliga dödliga. Just nu ser alla ut som vanligt, så som vi ser varandra varje dag, året om. Det är lite det som är det roliga med att gå på fest med laget, man är van att se varandra svettiga och jävliga men så fort det är partytajm så blir alla snygga. Kan vara kontrasterna som gör att vi uppfattar varandra som snygga. Senast efter matchen mott Hjörring fick jag följande kommentar av Bosse Falk, KGFCs gamla tränare och nuvarande "ingenvetvadhangörmennåtärdet" : Du ser ut som en j-a luffare! Jag svarade: Jaha men vad gör det då? vi vann ju. och Bosse ger me sig en aning (första gången det händer) och säger : - Ja det är sant , det är sant! Lite taktik, alltid jobba med kontrasterna. Ser man ut som en luffare så kan man bara överraska positivt, lite så vi jobbar i det här laget, team buster.
Hej! Imorrn är det fotbollsgala! Tänkte att ni skulle få hänga med, jag lägger ut bilder och rapporter från galan här på bloggen. Tyvärr har jag ingen Iphone så rapporterna kommer lite i efterhand. Häng me!
JAAAARÅÅÅÅÅÅ! Vilket vinnarspår vi är inne på , härliga härliga resa, måtte den fortsätta för alltid! Som sempan sa innan vi gav oss iväg i tisdags, Ny resa-Nya minnen! På måndag är det fotbollsgala också. Skulle vara coolt att skriva att vi inte bryr oss om att gå på sånna grejer men vi är laget som har pratat om fotbollsgala i 7 år så nu när vi äntligen har vunnit något så ska vi njuta allt det bara går. Tidigare år har vi tagit ut segrarna lite tidigt, en seger i premiärmatchen mot Malmö för 2 år sedan fick hela team buster att gå bananans och kolla på klänningar "bra att ha kollat OM vi nu skulle vinna något och få gå på galan". I år har vi inte vågat säga ett ord om nån gala eller seger och då kom första titeln. Japp, det gäller att passa på att njuta nu. Klänning, här kommer jag!
Tack för alla grattis och fina ord! Jag blir så jädra glad över era små kommentarer och glada tillrop, de går rakt in i hjärtat. Tror dock att det börjar bli läge för er att trappa ner på det positiva. Det är inte så farligt än så länge men skulle jag vinna cupguld med Göteborg varje vecka så hade jag kanske blivit en ruggigt otrevlig människa. Andra människors heja-rop förstärker verkligen glädjen med att vinna och hade vinna varit en drog hade jag nog lagt alla mina pengar på att missbruka vinnarpiller. Kommer på mig själv med att sväva iväg. Jag kan sitta i soffan och bara tänka på matchen och pokalen och straffarna och att vi ska gå på fotbollsgalan och att vi har vunnit en titel och så kan jag hålla på i flera timmar. Total egocentrerad och när Per har ropat saker i en kvart reagerar jag och svarar ett "njaaa....eller jaaa...eller vad frågade du egentligen?". Hade jag varit en fotbollsspelare med galet mycket framgång hade jag varit odräglig, jag hade ägnat hela dagarna, hela veckorna åt att sväva iväg. Räddningen blir att vi har nästa match redan på onsdag. Champions League mot Hjörring. Nytt fokus och inget dagdrömmande om det som har varit. Men jag väntar nog till imorrnbitti, ska bara tänka klart på cupfinalen först...Va? sa du nåt?
Hittade en gammal bild från förra året. Folk tjatar om att man inte ska titta bakåt men jag tycker det är roligt att kika bak ibland för att påminna sig om att man kan ha det sämre.
Jag bearbetar min förändringsfobi. Tränar på att kasta mig ut, det känns bra. För att kompensera spenderar jag eftermiddagen på kansliet, tryggaste stället i världen, platsen där ingenting ändras.
När pappa blev sjuk förra året ändrades allt och jag tänkte att "inget kommer någonsin kännas roligt igen, inget kommer någonsin bli sig likt". Det stämde inte, mycket är sig likt och mycket är roligt. Det finns ett par saker som jag saknar och som jag hoppas kommer tillbaka i någon form. En sån sak är de första sekundrarna på morgonen, de där när man precis har vaknat och känner efter hur man mår och vad det är för dag. Innan pappa blev sjuk så kunde jag vakna glad och speedad, jag kunde vakna med en uppjagad känsla om det var en dag då det skulle hända något riktigt roligt. Hade vi en viktig match eller om det var en rolig fest eller om jag skulle träffa någon skön person så vaknade jag med en glad känsla i hela kroppen. Så är det inte längre. Nu vaknar jag alltid med två frågor "vad har hänt? ska jag vara glad eller ledsen?". Det gör lite ont i mig att jag inte vaknar glad. Jag kan bli glad efter 7-8 sekunder men det slår inte vaknagladkänslan. Jag hoppas och tänker att en dag kommer jag vakna glad igen och då vet jag att jag har läkt. En annan sak som är annorlunda är stora glada känslor. Innan pappa blev sjuk så fick jag starka glädjekänslor utan baksmälla, nuförtiden följs varje intensiv och bra känsla av ett litet bakslag. Det kan ta veckor innan de tunga känslorna kommer men de kommer alltid, ju mer glädje dessto mer sorg över att jag inte kan ringa pappa och berätta. En tredje sak är att jag ibland känner mig ensam. När jag känner så pratar jag med mamma, per, johanna eller rasmus och de gör att jag känner mig lite mindre ensam men inte ens tillsammans kan de ersätta pappas ord. Jag var van att prata med honom minst 2 ggr om dagen och när det rycktes bort så skapades ett hål som jag fortfarande ibland känner av. Kanske blir vissa saker aldrig riktigt samma sak.
Idag avgörs superettan. Det är tight i toppen och som jag förstår det så ska Sundsvall helst ta poäng, kanske måste de t.o.m. vinna för att ta steget upp i allsvenskan. Så visade de en intervju med en sundsvallsspelare nu och han uttalar sig såhär "Ja, det känns bara bra, känns kul att få spela den här matchen så att man äntligen är klar för allsvenskan, ska bara gå ut och spela av den där matchen så kan vi fira sen". Typ så sa han. Huh...jag tror att det är svinviktigt att tro på sig själv men att "spela av matchen" well i dont know. Torbjörn pratar ofta om hur viktigt det är att ha kroppen och huvet på samma ställe, så att man inte blir så fokuserad på resultatet att man har huvet 90 min längre fram än kroppen. Det har alltid funkat bra för oss men killar kanske funkar annorlunda, de kanske behöver känna att de har huvet 90 min längre fram. Återstår att se. Hade velat specialbevaka den där killen som uttalade sig men nu är jag inte hemma så jag missar matchen.
Vi har tre matcher kvar innan vår säsong är slut, tre av årets absolut viktigaste matcher. Samtidigt är säsongen över för de flesta andra lagen och silly season har dragit igång. Silly season är roligt men för människor som mig, dvs personligheter med tydliga spår av separationsångest drar silly igång en massa processer. Med åren har jag lärt mig att alla förändringar är till det bättre men för några år sedan försökte jag driva igenom förändringsförbudsförslaget. Förslaget om att inga förändringar skulle få ske, inga spelare skulle få byta klubbar, samma tränare, samma arenor och samma klädsponsorer, ingen skulle få klippa en ny frisyr. nja, nu drev jag aldrig det förslaget men hade det varit möjligt hade jag dragit igång en jädra kampanj. TUR för mig att det inte var möjligt och att min känsla sa att det var något knäppt med att inte vilja ha ngn typ av förändring för annars hade vi garanterat inte varit där vi är idag, med en grymt framgångsrik säsong bakom oss och med världens skönaste spelare i vårt lag. Utan förändring hade vi kanske fortfarande varit 7a. Eller förresten, utan förändring hade jag spelat kvar i FK Bromma och haft larsa som tränare. Anyway, även fast jag har lärt mig att tycka om förändringen så kan jag inte låta bli att njuta lite extra av att vår säsong är förlängd med 3 veckor tack vare Champions League och Cupfinal. 3 veckor av bonustid medan de andra redan är inne på den "löjliga säsongen" och dansar runt bland olika rykten och lag. Så, jag lutar mig tillbaka i båten och tänker att satan va lycklig jag är över att tidigare förändringar har tagit oss dit vi är idag.
På matchen mot Tyresö träffade jag massa härliga gamla människor. Gamla lagkamrater och tränare och annat löst folk, svinkul speciellt när jag älskar att vara nostalgisk. En grymt cool grej var att min första tränare, Larsa var där och honom har jag inte sett på 20 år. Jag avgudade larsa och det var han som la grunden till min livslånga kärlekshistoria med fotbollen. Så fantastiskt det var att se honom igen och han hade inte ändrats ett dugg, direkt när jag såg honom ropade jag bara rakt ut LARSA!!!!! Han hade med sig ett klipp från en av mina första fotbollsträningar någonsin, bara några sekunder men så roligt att titta på. Jag lägger upp det här nu på bloggen. Jag har filmat med iphone på datorn så kvaliteten är sådär. Jag är närmast i bild med vita kläder. Kul för man hör en tjej i mitt lag skrika "Lisa, inte så fort!!!!" för att hon tycker att jag är på väg att tappa det. hahaha...
