-EKEN på äventyr- häng me!

uttalande från KGFCs spelare: "Vi är otroligt stolta och glada över att kunna presentera pinnisch som den sista pusselbiten i årets trupp. Pinnisch kommer tillföra en jädra massa tur, glädje och han påminner oss om betydelsen av att ta ansvar. Vi hoppas att pinnisch kommer trivas hos oss och att han, precis som vi, är beredd att offra blod , svett och tårar! NU KÖÖÖÖR VI!!!!!!

Under jaktsäsongen jagar man som bara faaan. Man börjar med att jaga "småvilt" , dvs jaga tid för röntgen, jaga information om den skadan man tror att man har fått, information om olika typer av rehab för den aktuella skadan och man jagar efter nya möjliga metoder som man kan testa för att bli optimalt läkt. Därefter börjar jakten hos sjukgymnasten. Man jagar tider på cykeln, man jagar vikter, man jagar mest av allt möjligheten att få lämna sjukgymnasten och gå tillbaka till planen. Att få vara med i en kvadde jagar man. Det finns inget annat i huvet, allt kretsar kring hur man snabbast möjligt kommer tillbaka till fotbollsplanen. Det är en skön och okomplicerad fas. Slutligen går man in i fasen då man jagar en plats i laget, att spela matcher och att vinna matcher. Man jagar motståndarna och det är det som vi kallar för den slutliga svinjakten. Jag har gått in i jaktsäsong.

nr.1 Även om man är 99 % säker på sin känsla och tror att man vet så behöver det inte stämma. Betyder att även om man ligger under med 3-0 och det är 10 minuter kvar så kan det faktiskt vara så att det just den här dagen inte är vanlig logik som gäller. Nr.2 Man ska vara förbannat tacksam om man får vara med och spela med en boll. Man går runt som något jädra psyko och är besviken för att man inte presterar som man tycker att man borde. Vad är det? Dessutom, Vart finns respekten mot de stackarna som är skadade? Nä, va f-n håller man på med egentligen. Prestation går upp och ner men så länge man får vara med och kan lira boll ska man vara fantastiskt tacksam, lycklig och välmående. Jag säger inte att man ska vara nöjd med att vara dålig,klart man ska kämpa för att bli bättre men låt inte de ambitionerna ta bort glädjen och tacksamheten över att få vara med för då blir du garanterat inte en bättre fotbollsspelare.

Tack livet!!!!

Idag skulle pappa fyllt 60 år. Trodde den här dagen skulle kännas som alla andra, har intalat mig att jag saknar honom mest i vardagen men det blev en jobbig dag. Saknar honom så mycket, finns inga ord, knappt ens några tankar som räcker till.  Kanske ska vara så. Grattis pappa, hoppas du kollar ner på oss och ser att vi klarar oss ganska bra. Trots att vi har bott i lgh i 3 månader så har jag inte lyckats köpa en kaffebryggare, "because your worthless" hade du sagt om det och jag hade skrattat och kommit med ngn ursäkt. Jag har skadefri "Faaan va kul! hade du sagt. "Var beredd på att det kan gå lite upp och ner nu då" hade du sagt och jag hade svarat "men jaaaaa, jag veeet" och sen hade jag ändå blivit ledsen om det gick lite ner. Saknar dig pappa, det går fan inte att beskriva med ord hade du sagt.

För 3-4 år sedan var jag och hodiecanobie i LA. Skitballt ställe. Brorsan pluggade där och han fotade ganska mkt så när jag och hodan kom dit så sa han att han jättegärna ville ta lite coola bilder på oss. Efter ungefär en kvart insåg jag min roll i det hela. Jag var "lampflicka". Hålla i lampan , rikta den mot Hodan för att brorsan skulle få bra ljus. Kanske få lite glada tillrop när jag höll lampan rätt men mest "lite upp, lite ner...lite till ner". Där insåg jag att om det kommer till fotografering så ska jag alltid se till att hålla i lampan. Alla andra roller i en fotografering är vatten över huvudet för mig. Jag lovade mig själv att aldrig luras att tro ngt annat. Aldrig få hybris och tro att jag kunde ta den andra rollen. Trots detta löfte till mig själv har jag årligen tvingats ner på bild, jag snackar om årets lagfoto. Det har gått hyfsat, jag har klarat mig, hade varit bättre som lampflicka men jag har inte stuckit ut. Ett år stoppade jag iofs in tröjan vilket fick mig att se småfet ut (då matchtröjan såg tight ut på mig men hängde löst på alla andra) men förutom det inga större incidenter. Fram till i år. Första gången sittande på främre raden. Är det första gången så behöver man styrning, det vet alla. Jag fick nada. Satte mig som jag brukar, bredbent. Det var fel nummer ett. Fel nummer ett drog sen med sig fel nummer två i fallet, fel nummer två är enligt mig det värsta: mina shorts åker upp eftersom jag sitter bredbent= ser ut som att jag sitter inte i shorts men i trosor, möjligtvis hotpants. Varför får man ingen styrning? varför säger inte fotografen någonting? Varför kan jag inte bara få vara lampflickan?

Tänk  "Jag hade en gång en fin hud men nu sitter det ett täcke där" så får ni fram rätt känsla.. Täcke på benet är alltså lite av det senaste.