-EKEN på äventyr- häng me!

Sitter i sängen med varma kinder efter en skålhet dusch. Känner mig lite mosig efter dagens två pass och Tinas grymma massage av min sätesmuskel. Från jompas dator strömmar skön relaxmusik och man kan tänka att känslan borde vara  "livet blir inte bättre än såhär". Tyvärr så infinner sig inte den känslan, känner ngt tungt i bröstet, får se om jag om jag kan lösa upp den knuten på något sätt. Eller det vet jag att jag kommer göra, ska bara plocka fram rätt verktyg. Lite knas det där tycker jag, att man inte kan styra känslan och att det liksom inte alltid är helt logisk. Nu säger den hurtige läsaren "du väljer hur du ska må" och det kanske stämmer men då väljer jag den dystra känslan just nu, har inget emot den så länge den inte hänger i för länge. Om 15 min är det käk. Buffe med massa goa grejer, får se om det kan funka som verktyg. Auf wiedersehen!

Eller det var tydligen Häckens grabbar som skulle till Miami på läger, vi är i Turkiet! Inte heller så dumt. Hotellet är helt fantastiskt fint, ja som det ska vara när creme dela creme kommer på besök helt enkelt. Det är vi som är cremen. Någonstans under förra året, någonstans i November månad så gick vi från att vara ett "busterlag" till att bli cremen. Nu är vi ett sånt lag som spelar kvartsfinal i Champions League, i London och som går på galor och äter snittar och har oss. Just snittarna har det iofs varit tunnt med men det andra stämmer och därför försöker vi nu lägga oss till med en mer "glammig" stil. För första gången på mina 8 försäsonger i klubben har vi rest i likadana resekläder redan i Januari. Tidigare har vi i bästa fall fått vår reseutrustning i maj, underställen i juni och sen fotbollsskorna i augusti/september så det lovar gott detta. Frågan är om vi klarar att hålla i den här glammiga stilen. Efter en dag på resande fot med team buster eller jag mena cremen så uppstår helt klart vissa orosmoment och känslan av att det finns ett busterlag som vill komma ut där bakom den glammiga ytan är högst påtaglig. Kommer vi klara av att hålla i ända till lagfotot som tas om en månad? Kommer vi då kunna prestera glamour i skarpt läge eller blir det som förra året och åren innan dess när det enda lagbilden förmedlar ät känslan av sju svåra år? Ja, vi får se hur detta slutar, jag lovar att hålla er uppdaterade.

Vandrade in genom dörren till "Ullevi Rehab" idag för att få ackupunktur i lår och rumpa. Inne på rehab finns idrottens riktiga hjältar. De som skulle offra ett öra för att vara i den situationen som vi ickerehabande idrottare är, de som hade gjort vadsomhelst för att bara kunna springa intervaller tillsammans med sitt lag.

Jag vandrar förbi den här pärlplatteskylten lite då och då. Jag glömmer bort att den finns och så plötsligt, oftast när jag behöver den som mest så dyker den upp på en av mina många uffepromenader. Tycker det är grymt att den sitter kvar där på elskåpet. I regn och snö och ännu mera regn sitter den stenhårt fast som för att markera för mig att jag alltid ska hålla fast vid mina drömmar. Eller så sitter den så hårt för att nån smartass har använt en hel tub superlim. Hursomhelst, jag blir skitglad varje gång jag ser den. och den sitter verkligen fast.

Vår nya spelare lilla generalen har landat. Trots att hon bara har varit här i ett dygn kan jag konstatera att hon är 1) liten och 2)general. Eller mer spelfördelare kanske. Känns väldigt exotiskt med en utländsk rackare i laget, innan generalen kom var Jane det mest utländska vi hade och me 110 A landskamper för Sverige i väskan så kändes Jane väldigt mycket som en låtsasutlänning. Anna Ahlstrand från grästorp känns ibland som om hon kommer från en annan planet men i passet står det Sverige, planeten jorden så henne kunde vi inte heller räkna.  Välkommen lilla Gen, vår allra utländskaste spelare!

Ni som har följt bloggen har säkert noterat att jag är inne i något av en ensamfas. Tycker det är skönt att vara asocial. Inte hela tiden men lite då och då. Idag försökte jag delta i omvärlden genom det sociala mediet twitter och fick då direkt bekräftat att jag ska hålla mig borta från den typen av kommunikation med omvärlden. TOTALT MISSFÖRSTÅDD! Försökte skoja till det men det slutade med att jag fick förklara hela skämtet i detalj för alla followers utom en rackare (inget bra betyg till ett skämt) och jag kan säga att det är ingen lek att förklara ett skämt i detalj på 150 tecken. Så, här kommer "skämtet" och förklaringen.

The little superhero (ja alltså jag) fortsätter sin resa mot gnällbältet . Fast nu är jag på tåget på väg hem till gbg igen. Jag och uffe har varit på snabbvisit hos carro, erik, hundarna och lilla Ella i örebro. Ella käkar lika ofta som jag och sover lika ofta som jag hade sovit om det hade varit socialt accepterat. När hon är vaken e´hon glad hela tiden och hon verkar mest upptagen av nuet, inte många tankar kring vädret eller framtiden, skön tjej och en inspiration för oss alla. Uffe däremot e´ett pain in the ass just nu, jag funderar allvarligt på att skära av honom tungan och kastrera honom. Ja alltså hos veterinär dårå, jag ska inte göra det själv. Hade inte skadat om han hade vart lite mer som Ella. Eller åtminatone liiite mer som en vanlig , enkel hund.

Jag har kommit in i en fas där jag har ett stort behov av att göra saker, gärna för mig själv. Uppleva. Utmana. Tror det är vad man klyschigt skulle kalla "ta huvudrollen i mitt eget liv". Jag har målat en tavla och lyssnat på Ane Brun. Skitful tavla eftersom jag inte kan måla. Ja på riktigt ful, inte ful-snygg utan ful-ful. Inte sådär barnsligt charmig utan vuxen helt utan talang-ocharmig. Igårkväll gick jag och lyssnade på livemusik på jazzhuset vid oss. Jag gick själv för att jag vill testa hur det är att gå till ett ställe där man inte känner någon. Jag beställde en cider i baren och ställde mig och lyssnade på två olika liveuppträdanden. Det första var en tjej med cool röst som spelade cello, skön musik faktiskt. Hon sitt-dansade eftersom hon var tvungen att sitta för att spela. Andra gänget var svensk hiphop. Två riktigt sköna grabbar som körde, enligt killen som presenterade dem "Sveriges just nu fetaste hiphop". Jag kan inte så mycket musik men jag tycker det var bra kvalitet på både sittdansaren och hiphoparen. Betyget på att gå till ett ställe där man inte känner någon och där man dessutom är omgiven av människor som är så långt ifrån försäsongsträning man kan komma blir en 3a. Hade kunnat bli en 5a tror jag om någon av de annorlunda icke-idrottande människorna hade varit över 22år. Ska försöka se till att ni blir inblandade i min liv som min egen superhero.

Farmor och farfar har fått en ipad så nu gäller det att jag uppdaterar den här bloggen. Hej farmor och farfar! Hej alla ni andra också!

Jag kryssar av saker på min "Leva livet lista" och ni har blivit lämnade utanför. Såhär är det, jag har ingen iphone. Min gick sönder för 1 år sen lite drygt och sen dess använder jag den här:

Det här är så jädra skönt. walnötter, kesella, yoghurt, honung, banan och bär i en skön mix med en traschig variant av modetidning. Nej jag är inte ironisk, fullt allvarlig.

Ni som har hängt me vet att jag ska försöka göra grejer lite annorlunda så att jag hamnar utanför vanor och trygghetszoner. Ambitionen är ungefär att utvecklas och känna att jag lever. Idag fick jag lust att testa att cykla med uffe istället för att promenera med honom. För er som inte känner uffe kan det verka som en liten variant av challenge men ni som har koll på den hundens intensitet hajar att det inte är ngn lek. Här är uffe:

Senaste veckan har jag gått runt och trott att jag har råkat ut för graviditet, knäcancer och sist men inte minst en terrorist. Kan jag kalla mig hypokondriker då? Jag brukar inte vara såhär hispig, vettefasen vad det beror på. De första två (graviditet och knäcancer) känns så självklara så de känner jag inte ens att jag behöver förklara. Terroriststoryn däremot.

.

Förra veckan påpekade pers mamma att mitt körkort går ut i december. Synd, jag tycker nog att det har lite kvar att ge. Åtminstone ett par år till..

 

Igår kom jag hem till sthlm över kvällen för att tugga julbord med familj och släkt. När vi sitter i soffan och väntar på taxi säger lillebror: "Men S:et som du har rakat in i huvet är ju bakochfram." Eftersom den tanken har slagit mig hundratusen gånger replikerar jag blixtsnabbt "ja jag vet, jag har tittat i spegeln 100 ggr men det beror på hur man ser det. brorsan hångarvar. vaddå beror på hur man ser det? ja, alltså , jag har kollat i spegeln hundra gånger och det är rätt fast jag vet hur du tänker och min tanke var likadan men sen tittade jag som sagt i spegeln och det är rätt. Jag försöker låta storasyster bestämd på rösten men viss tvivel börjar smyga sig på..hur är det med speglar egentligen, blir inte saker spegelvända i speglar? jag sitter tyst. Sen säger jag "ok, det kanske är fel men det kan vara en 5a också eller är det fel håll då oxå? jag har ju femman som tröjnummer i fotbollen. Lillebror skrattar vidare. Hånskrattet, det skrattet som är vårat skratt , syskonens skratt som vi alltid skrattar tillsammans åt mamma och fram till förra året åt pappa. Ibland skrattar vi det åt andra människor men hyfsat sällan åt varandra. Lillebror skrattar det skrattet åt mig och jag börjar inse att jag är en förlorare. Nu sitter jag här på tåget och frågar Per , "kan det inte vara en 5a?" jag försöker verkligen se möjligheterna i den här situationen, jag kämpar men det är ett mörker. Men då: en kort , kort stund av lycka sprider sig i kroppen och jag utbrister "Det kan vara en halv paragraf!!!"

Självförtroendet är inte på topp när det gäller kulturella prylar så jag var tvungen att tagga igång lite innan jag lämnade lägenheten. Körde pep-talket: "ingen kommer se på mig att jag inte är en van kulturknutte och jag behöver inte prestera, jag ska bara gå dit och titta". Traskade iväg till Röhsska museet, Väldigt nöjd över att jag visste vart det låg. Trodde jag men när jag kom fram så visade det sig att det som var Röhsska i mitt huvud egentligen var Göteborgs konstmuseum för alla andra.