En målvaktsjävul från Frankfurt hoppade in i min fot samtidigt som jag landade på den så den stukades till och landade på ytterknölen. Gjorde svinont och jag fick åka turkisk ambulans till turkiska sjukhuset för att röntga. På båren fanns en filt som jag efter viss diskssion fick bort, klarar inte av filtar, sjukt äckligt. När vi kom fram frågade de om de bara skulle röntga foten och jag försökte få dem att röntga hjärtat också för om foten gjorde svinont så kändes hjärtat helt förstört. De kunde inte göra ngt åt hjärtat så det var ingen mening att ta någon bild på det. En ruskig service på sjukhuset, 4 personer körde runt mig mellan röntgenrum och väntrum. "schysst service" tänkte jag och sen visade det sig att det kostade 4000 svenska pix, då kunde jag lika gärna tagt mig runt själv. Eller åtminstone kört med 1 assistent istället för 4. HUrsom, "
Inget brutet" borde ha gjort mig lättad och tacksam men otacksam som man är kände jag bara
"j-a pissvärld, kan man aldrig få vara lite glad och skadefri någon gång". Första dygnet går jag in i en offerroll, allt känns som ett totalt mörker och allas ansträngningar för att jag ska ha positiva tankar är som att trycka ner peppning i ett svart hål. Det är mitt sätt att hantera det, jag måste få gräva ner mig tills jag når någon slags botten och sen kan jag börja ta mig tillbaka. Så , 24 timmar efter det att jag inte såg någon mening med någonting så händer det grejer. Foten går att röra och jag får höra stories om människor som har spelat match efter 3 (!) dagar med den här typen av skada. Hoppet kommer tillbaka och jakten är igång. Nu ska jag göra det här rekordsnabbt, googlar alla möjliga och omöjliga metoder för att skynda på läkningen och med hoppet kommer tacksamheten över att det inte var något värre. Så se upp därute för nu är jag i jagarstadiet och då kan jag bli skrämmande ivrig.
