-EKEN på äventyr- häng me!

Tack för alla grattis och fina ord! Jag blir så jädra glad över era små kommentarer och glada tillrop, de går rakt in i hjärtat.  Tror dock att det börjar bli läge för er att trappa ner på det positiva. Det är inte så farligt än så länge men skulle jag vinna cupguld med Göteborg varje vecka så hade jag kanske blivit en ruggigt otrevlig människa. Andra människors heja-rop förstärker verkligen glädjen med att vinna och hade vinna varit en drog hade jag nog lagt alla mina pengar på att missbruka vinnarpiller. Kommer på mig själv med att sväva iväg. Jag kan sitta i soffan och bara tänka på matchen och pokalen och straffarna och att vi ska gå på fotbollsgalan och att vi har vunnit en titel och så kan jag hålla på i flera timmar. Total egocentrerad och när Per har ropat saker i en kvart reagerar jag och svarar ett "njaaa....eller jaaa...eller vad frågade du egentligen?". Hade jag varit en fotbollsspelare med galet mycket framgång hade jag varit odräglig, jag hade ägnat hela dagarna, hela veckorna åt att sväva iväg. Räddningen blir att vi har nästa match redan på onsdag. Champions League mot Hjörring. Nytt fokus och inget dagdrömmande om det som har varit. Men jag väntar nog till imorrnbitti, ska bara tänka klart på cupfinalen först...Va? sa du nåt?

När jag ändå är igång och kikar bakåt. Här är inlägg från förra årets 29e oktober. http://ekenpavagtillbaka.blogg.se/2010/october/det-kommer.html#comment

Hittade en gammal bild från förra året. Folk tjatar om att man inte ska titta bakåt men jag tycker det är roligt att kika bak ibland för att påminna sig om att man kan ha det sämre.

Tycker han är gullig lilla peter, supergullig!

När pappa blev sjuk förra året ändrades allt och jag tänkte att "inget kommer någonsin kännas roligt igen, inget kommer någonsin bli sig likt". Det stämde inte, mycket är sig likt och mycket är roligt. Det finns ett par saker som jag saknar och som jag hoppas kommer tillbaka i någon form. En sån sak är de första sekundrarna på morgonen, de där när man precis har vaknat och känner efter hur man mår och vad det är för dag. Innan pappa blev sjuk så kunde jag vakna glad och speedad, jag kunde vakna med en uppjagad känsla om det var en dag då det skulle hända något riktigt roligt. Hade vi en viktig match eller om det var en rolig fest eller om jag skulle träffa någon skön person så vaknade jag med en glad känsla i hela kroppen. Så är det inte längre. Nu vaknar jag alltid med två frågor "vad har hänt? ska jag vara glad eller ledsen?". Det gör lite ont i mig att jag inte vaknar glad. Jag kan bli glad efter 7-8 sekunder men det slår inte vaknagladkänslan. Jag hoppas och tänker att en dag kommer jag vakna glad igen och då vet jag att jag har läkt. En annan sak som är annorlunda är stora glada känslor. Innan pappa blev sjuk så fick jag starka glädjekänslor utan baksmälla, nuförtiden följs varje intensiv och bra känsla av ett litet bakslag. Det kan ta veckor innan de tunga känslorna kommer men de kommer alltid, ju mer glädje dessto mer sorg över att jag inte kan ringa pappa och berätta. En tredje sak är att jag ibland känner mig ensam. När jag känner så pratar jag med mamma, per, johanna eller rasmus och de gör att jag känner mig lite mindre ensam men inte ens tillsammans kan de ersätta pappas ord. Jag var van att prata med honom minst 2 ggr om dagen och när det rycktes bort så skapades ett hål som jag fortfarande ibland känner av. Kanske blir vissa saker aldrig riktigt samma sak.

Idag avgörs superettan. Det är tight i toppen och som jag förstår det så ska Sundsvall helst ta poäng, kanske måste de t.o.m. vinna för att ta steget upp i allsvenskan. Så visade de en intervju med en sundsvallsspelare nu och han uttalar sig såhär "Ja, det känns bara bra, känns kul att få spela den här matchen så att man äntligen är klar för allsvenskan, ska bara gå ut och spela av den där matchen så kan vi fira sen". Typ så sa han. Huh...jag tror att det är svinviktigt att tro på sig själv men att "spela av matchen" well i dont know. Torbjörn pratar ofta om hur viktigt det är att ha kroppen och huvet på samma ställe, så att man inte blir så fokuserad på resultatet att man har huvet 90 min längre fram än kroppen. Det har alltid funkat bra för oss men killar kanske funkar annorlunda, de kanske behöver känna att de har huvet 90 min längre fram. Återstår att se. Hade velat specialbevaka den där killen som uttalade sig men nu är jag inte hemma så jag missar matchen.

Vi har tre matcher kvar innan vår säsong är slut, tre av årets absolut viktigaste matcher. Samtidigt är säsongen över för de flesta andra lagen och silly season har dragit igång. Silly season är roligt men för människor som mig, dvs personligheter med tydliga spår av separationsångest drar silly igång en massa processer. Med åren har jag lärt mig att alla förändringar är till det bättre men för några år sedan försökte jag driva igenom förändringsförbudsförslaget. Förslaget om att inga förändringar skulle få ske, inga spelare skulle få byta klubbar, samma tränare, samma arenor och samma klädsponsorer, ingen skulle få klippa en ny frisyr. nja, nu drev jag aldrig det förslaget men hade det varit möjligt hade jag dragit igång en jädra kampanj. TUR för mig att det inte var möjligt och att min känsla sa att det var något knäppt med att inte vilja ha ngn typ av förändring för annars hade vi garanterat inte varit där vi är idag, med en grymt framgångsrik säsong bakom oss och med världens skönaste spelare i vårt lag. Utan förändring hade vi kanske fortfarande varit 7a. Eller förresten, utan förändring hade jag spelat kvar i FK Bromma och haft larsa som tränare. Anyway, även fast jag har lärt mig att tycka om förändringen så kan jag inte låta bli att njuta lite extra av att vår säsong är förlängd med 3 veckor tack vare Champions League och Cupfinal. 3 veckor av bonustid medan de andra redan är inne på den "löjliga säsongen" och dansar runt bland olika rykten och lag. Så, jag lutar mig tillbaka i båten och tänker att satan va lycklig jag är över att tidigare förändringar har tagit oss dit vi är idag.

kvällsmusik! Tare lugnt all you kids out there! vad gör vi nu lille du?

På matchen mot Tyresö träffade jag massa härliga gamla människor. Gamla lagkamrater och tränare och annat löst folk, svinkul speciellt när jag älskar att vara nostalgisk. En grymt cool grej var att min första tränare, Larsa var där och honom har jag inte sett på 20 år. Jag avgudade larsa och det var han som la grunden till min livslånga kärlekshistoria med fotbollen. Så fantastiskt det var att se honom igen och han hade inte ändrats ett dugg, direkt när jag såg honom ropade jag bara rakt ut LARSA!!!!! Han hade med sig ett klipp från en av mina första fotbollsträningar någonsin, bara några sekunder men så roligt att titta på. Jag lägger upp det här nu på bloggen. Jag har filmat med iphone på datorn så kvaliteten är sådär. Jag är närmast i bild med vita kläder. Kul för man hör en tjej i mitt lag skrika "Lisa, inte så fort!!!!" för att hon tycker att jag är på väg att tappa det. hahaha...

Jag missbedömde mitt energibehov innan matchen i lördags. Brukar veta exakt vad jag behöver ha i kroppen men eftersom det var lite nerver på förmiddan så försvann ett par mackor rakt igenom. Iallafall, inser detta när jag kommer till Tyresövallen och när det är en kvart kvar till uppvärmning känner jag starkt att jag skulle behöva ngn form av vitt bröd. Tar mig ut ur omklädningsrummet , förbi avspärrningarna som skall skilja publik från spelare och söker upp närmsta kiosk. Ställer mig i kön och precis när jag kommer fram och ska lägga min beställning "tre korvbröd" så hör jag en bekant röst bakom mig: Lisa, vafan gör du i kioskkön? Vad ska du handla nu? Vänder mig om och ser ordförande, mr. Bronsman. Å, hej Peter! Jag ska bara handla lite korvbröd, behövde extra energi. Han hajade ingenting och mumlade ngt i stil med "du kan väl inte äta såhär tätt inpå match?" och jag tänkte att nu jädrar gäller det att visa att jag har energi på planen idag så han inte kommer efter matchen och säger "det måste varit de där korvbröden som gjorde att du kände dig tung". Mr Bronsman är för övrigt den mannen som vi förhandlar våra kontrakt med.

Säger gonatt med en underbar video och topp-låt! ENJOY!!!

Det händer så mkt just nu och ändå ingenting. Har aldrig upplevt en mer händelserik och framgångsrik fotbollshöst och de senaste veckorna har varit helt hysteriska när det gäller att bada i glada känslor. Jag är rädd att jag ska glömma bort att njuta så för att förhindra detta ser jag till att ha mycket ledig tid. Ledig tid när jag bara går runt och njuter och tänker tacksamma tankar. Det KAN också vara så att jag är en lat människa och använder det argumentet som en efterhandskonstruktion för att rättfärdiga mina lata dagar. När jag skriver detta slår mig tanken att förra året bestod av många lata dagar för att livet var jobbigt och nu har jag lata dagar för att livet är fint. J-a bra tänk! Hursomhelst idag har det iallafall hänt lite, jag vaknade upp med munsår i ena mungipan och en finne i pannan. Det gör mig inget för jag jag spelar fotboll i världens skönaste lag. En finne och ett munsår stör inte mig. Eller så är det också en efterhandskonstruktion som jag tar till eftersom jag inte orkar dra till ett apotek och köpa anti-munsårssalva. anyway mina vänner, kärlek till er , nu måste jag glida vidare i min livsdimma, sköna sköna livsdimma!

När jag tittar på efterlyst blir jag en expert på brott och försvinnande utan brott. Halvvägs in i vartenda fall berättar jag för Per hur det har gått till.

När jag var liten fick jag ofta frågan "är du laddad?" innan en match. Lagkompisar brukade fråga och lagkompisars föräldrar frågade: ÄR DU LADDAD NU DÅÅÅ? Jag hatade alltid den frågan. Sjukt otrevlig och o-kul fråga, en fråga som ofta ställs med en anklagande röst (iallafall var det så jag upplevde rösten). När jag var en liten var jag ibland en osäker spelare. Osäker på om jag hade förberett mig perfekt, osäker på vad andra tyckte och osäker på om jag räckte till. ÄR DU LADDAD NU DÅÅ? var en fråga som jag var tvungen att svara JA på samtidigt som mitt lilla huvud jobbade på högvarv med att försöka komma fram till om jag verkligen var laddad. Hade jag druckit tillräckligt med vatten?hade jag fått tillräckligt med sömn? Jag förberedde mig alltid bra men rädslan för att det inte var tillräckligt fanns ändå där och den byggdes på  när jag kände mig ifrågasatt. Värre var det när jag tänkte först och svarade sen för då blev JA för ett tvekande svar med en konstig tystnad innan. Vid de tillfällena kunde jag få följdfrågor eller följdpåståenden i stil med "vaa, vad är det där för tvekande svar? JA! ska du svara! Men varför frågar du vuxna människa mig en fråga om du redan har bestämt innan vad jag ska svara? då kunde du ju lika gärna ha skitit i att ställa den.

Jag hävdar att jag är laktosintolerant. Det har jag tjatat om i ett par år nu och Ja jag erkänner att jag har vänt det till min fördel i vissa situationer. När Per kommit hem med vanlig fil har jag gjort mig till martyr och med anklagande röst sagt "men åå, jag kan ju inte käka vanlig yoghurt, jag är laktosintolerant". Imorse stod det två yoghurtar i kylen, en jordgubb vanlig och en blåbär utan laktos. Den utan laktos gick ut i förrgår. Okej att jag har svårt med laktos men är det något som jag har ännu svårare med så är det GAMMAL mat. Alltså gammalt tycker jag är skitläskigt och det spelar ingen roll att det luktar "som det ska" (omöjligt att veta att lukten är Exakt "som den ska", vem kan avgöra det?). Så jag hällde upp det sista av jordgubbsyoghurten till mig och meddelade Per att det finns blåbärsyoghurt till dig i kylen, varpå Per svarar: - Men den där jordgubbsvarianten är med laktos i, det kan ju inte du käka? och jag tvingas förklara för honom att:  - Nej jag vet men jag kan ännu mindre äta gammal yoghurt, då äter jag hellre den här med laktos.

Förra veckan var vi hemma hos Erik, carro och lilla Ella. Så häftigt! Ella var världens minsta lilla person, svingo! Fast det var carro som hade fött ut en unge, Ella som hade blivit född och Erik som hade bidragit till att producera så var det jag som fick present, födelsedagspresent. Lite knäppt men också kul tyckte jag eftersom det var jag som belönades. Fick en sjukt snygg klocka/halsband, galet tacksam! Här kommer bilder på Ella...och klockan.

vettefan vad det är som har hänt men jag är osugen på käk. Det händer kanske 1 dag på 365 att jag känner mig matosugen men nu har det hållit i under flera dar i rad. Käkar för att jag behöver en jädra massa näring men hade jag inte behövt hade jag typ inte käkat mycke alls. SICK! Jag som Alltid kan trycka feta måltider. Har en teori om att det här osuget beror på att jag får så mycket kärlek just nu, jag klarar mig liksom på luft, kärlek och fotboll. hey ho hey hey ho...lailailaiiii.....

Vi kör vidare på det här vinnarspåret. Vi gillar det, det känns bra och det gör en glad liksom. Efter matchen idag firade vi med jordens godaste kladdkaka gjord av Linnea sländan Liljegärd. Jag vet inte hur det gick till men kladdkakan var fortfarande ljummen när vi käkade den efter matchen. Kakan var till Ingvild eftersom hon nu har blivit en fri kvinna, fri från misstankar om doping. För oss  som har följt den här grejen på nära håll var det ingen överraskning men vi firade att hon nu slipper synas i media under rubriken "kan vara dopad". Sländan hade lagt i små marshmallows i och på kladdkakan för att det skulle se ut som tabletter, haha...roligt gjort faktiskt!

Jag får många läsarfrågor angående mitt jojande så jag tänkte ta en minut för att försöka besvara några av dem:

Klickar in på nätet och ser att Richard Holmlund har dött i en bilolycka. Fram till för ett år sedan var Richard Holmlund för mig inte mycket mer än "Umeås gamla tränare", "Örebros tränare" och en gubbe som mest verkade stå och skrika. Richard uppfattades inte sällan som en brölig och smått osympatisk människa men för ett år sedan förstod jag att det nog var VÅR uppfattning, dvs vi som inte kände honom. För ett år sedan såg pratade jag med Richard för första gången. Jag hade föreläsning för de allsvenska tränarna bara 3 dagar efter det att pappa hade gått bort. Innan jag gick upp satt jag och iakttog Holmlund. Han såg ut som en bråkig unge i skolan, verkade ointresserad, uttalade högt sitt missnöje över att vara på tränarkonferens och han såg ut som att han tyckte alla i rummet var dumma i huvet. Jisses tänkte jag, hur fan ska jag få med mig honom i 1,5 timmar? Men så började jag prata och jag såg hur han lyssnade. 1,5 timmar senare, när jag var klar med mitt snack så satt Richard kvar i stolen medan ett par av de andra tränarna kom fram och pratade eller lämnade rummet. När de flesta hade gått så kom han fram till mig och sa

Igår spelade jag fotboll och var världens lyckligaste människa. Tänkte 10 ggr under matchen "hur fan räddade vi det där målet?" och sen tänkte jag  "aaa, det är farsan som är med och fixar".  Maxad lyckokänsla tillsammans med laget:

För längesen fick jag en jojo på ngn sponsorpryl. Jaha en jojo tänkte jag och la ner den i ryggsäcken. Nu när vi åkte till Kroatien så hittade jag jojon ungefär halvvägs in på den 5 timmar långa bussturen. Halvvägs in på en femtimmarstur har man lyssnat igenom de bästa låtarna på ipoden, läst de roliga styckena i boken och sagt det som man vill säga till sina stolsgrannar så jojon dök upp som en otippat outsider i underhållningsdjungeln. Jag blev ivrig och entusiastisk över återseendet med jojon och brydde mig inte om att tvinna upp snöret för att fästa det på "rätt sätt", istället knöt jag en knut. Knuten sabbade hela jojon. Eller inte hela jojon men den sabbade iallafall den funktionen som kallas joja och för att få upp knuten var jag tvungen att dra sönder snöret och sen göra en nya knut. Fett aniklimax när den flippade som en fluga med en vinge och  inte hängde med snöret upp en enda gång. Lite lagom nedslagen återgick jag till musiken och funderade på hur min bussresa hade sett ut om jag inte hade varit så ivrig och sabbat jojon. Det hade blivit en resa i glädjens tecken, jag såg folk som skrattade och häpnade över min avancerade jojotricks, Sen släppte jag tankarna och har inte tänkt mer på jojon på hela veckan. SÅ kommer vi till landvetter flygplats och min kära vän och vapendragare Truls berättar att hon har en present till mig. Väl framme i Umeå presenterar hon den: DADA: hennes jojo! oförstörd! Det är kärlek det. Efterom jag är en sån som försöker lära av gamla misstag (-) så lugnade jag ner mig i min eufori och fäste snöret på rätt sätt. Nu funkar det och jag jojar järnet. Här kommer första filmen i min jojoskola:

Just nu diskuteras cattens röst. Vi menar att den skulle passa bra i en tecknad serie och att hon och Jane skulle kunna vara rösterna till piff och puff. Catten menar att hon inte alls har en ljus röst, hon har frågat sin syster om detta nämligen.