lampflickan
För 3-4 år sedan var jag och hodiecanobie i LA. Skitballt ställe. Brorsan pluggade där och han fotade ganska mkt så när jag och hodan kom dit så sa han att han jättegärna ville ta lite coola bilder på oss. Efter ungefär en kvart insåg jag min roll i det hela. Jag var "lampflicka". Hålla i lampan , rikta den mot Hodan för att brorsan skulle få bra ljus. Kanske få lite glada tillrop när jag höll lampan rätt men mest "lite upp, lite ner...lite till ner". Där insåg jag att om det kommer till fotografering så ska jag alltid se till att hålla i lampan. Alla andra roller i en fotografering är vatten över huvudet för mig. Jag lovade mig själv att aldrig luras att tro ngt annat. Aldrig få hybris och tro att jag kunde ta den andra rollen. Trots detta löfte till mig själv har jag årligen tvingats ner på bild, jag snackar om årets lagfoto. Det har gått hyfsat, jag har klarat mig, hade varit bättre som lampflicka men jag har inte stuckit ut. Ett år stoppade jag iofs in tröjan vilket fick mig att se småfet ut (då matchtröjan såg tight ut på mig men hängde löst på alla andra) men förutom det inga större incidenter. Fram till i år. Första gången sittande på främre raden. Är det första gången så behöver man styrning, det vet alla. Jag fick nada. Satte mig som jag brukar, bredbent. Det var fel nummer ett. Fel nummer ett drog sen med sig fel nummer två i fallet, fel nummer två är enligt mig det värsta: mina shorts åker upp eftersom jag sitter bredbent= ser ut som att jag sitter inte i shorts men i trosor, möjligtvis hotpants. Varför får man ingen styrning? varför säger inte fotografen någonting? Varför kan jag inte bara få vara lampflickan?
att ta ett steg tillbaka
det snöar
Det snöar och jag blir påmind om att försäsongen inte riktigt är över än. Det känns skönt på något sätt. Trygga lilla försäsongen där vädret alltid blir som man förväntar sig. Ska njuta de här sista två veckorna för sen börjar det, fotbollsspelarens motsvarighet till barnens sommarlov. Eller om man fortfarande är ett barn och samtidigt en fotbollsspelare: Dubbelt sommarlov!!!!
bilder från förra sommarens morfintripp efter korsbandsoperationen.....
senaste modet är tydligen ett täcke på benet
Ni som följer den här bloggen vet ju att det är ganska mycket en "stil och modeblogg". Jag är alltid först med det senaste när det gäller mode. Ibland kommer modet bara till mig i sömnen och det var väl det som hände inatt. Jag blev lika förvånad som ni kommer bli men I vår är det tydligen det här som gäller:
Tänk "Jag hade en gång en fin hud men nu sitter det ett täcke där" så får ni fram rätt känsla.. Täcke på benet är alltså lite av det senaste.
roadtrip
Igår åkte vi till Oslo för att möta norska mästarna stabaek. Kanonfin arena under tak och med hyperbra konstgräs. Första 20 minutrarna är vi så dåliga. 2-0 ligger vi under med efter typ 20 minuter och jag kommer på mig själv att under ett svagt ögonblick tänka "h-te va pinsamt". Kanske är det just den känslan som gör att vi spottar upp oss och tillsammans med en het jompa som gör 3 baljor så vinner vi till slut med 3-2. Det var det bästa som kunde hända. Vi fick känna på att ligga under och vara utspelade och vi fick sen se hur mkt roligare det är att vara bra och vinna. Fotboll är kul. Så länge det finns fotboll finns det hopp.
saker som har hänt
Det händer alltid mkt när man inte bloggar. Gammalt ordspråk. Det som har hänt den senaste tiden är bl.a. följande:
Jag har beställt ett par fotbollsskor från den holländska sidan på nätet och när jag hämtade dem visade det sig vara de bruna. Aldrig haft ronaldinhoskorna i brunt så det var en fantastisk liten överraskning. Brun skopåse kom på köpet och den har jag heller aldrig haft. Glädje!
Syrran har varit på besök. Alltid lika kul, hon är så olik mig och ändå så himla lik när det gäller humor och värderingar. Vi var på "pick and paint". Förklarar en annan gång för det är halvcorny. Resultatet kommer om 10 dagar, då lovar jag att lägga ut det på bloggen.
Min mobil har gått sönder. Pajade på vägen till turkiet. Det gjorde inte så mkt och jag var lika glad för det, sprang runt och var "åkapålägeröverlycklig" och skojig tills dess att jag kom på att farsans sms finns på mobilen och inte på kortet. Enda texten som finns där han har skrivit till mig, små ord av tröst som jag har kollat på flera gånger i veckan sen han gick bort. Om man hade satt en kamera på mig som filmade när jag kom på det så skulle det ha varit galet komisk film. Från hopp och studs till helt förstörd. Sökte upp mina vapendragare jompa och jempa och grät floder. Alla involverades i att försöka kolla upp om man kunde få tillbaka smsen på ngt sätt, så himla gulligt lag. Känslosamt alltihopa men jag fick ändå ngt hopp om att det kunde finnas ngn polis som kunde gå in i iphones och jag levde på det. Så på fredagen, ett par dagar efter att vi kom till turki så provade jag att sätta på mobilen (testade 44 ggr/dag) och då plötsligt funkade det!!! Tog kort på smsen, la in i datorn och en dag senare dog telefonen igen men nu gör det inget, bilder och sms är sparade!!! Glädje!!!
kids i am back
kids, i am back. turki was great and now sweden is great aswell. discodisco good good. bättre uppdatering kommer, tack för ert tålamod.
Om jag gillar läger?
Nä men jag kämpar. Fotboll, mat, sol och ett helt j-a underbart lag är inte sånt som jag uppskattar. Inte ironi heller.
Vaknade tidigt idag och tog ett liten promenad för att kolla om farsan var ute och det var han:
så j-a jobbigt att behöva smyga runt...
Iallafall idag när vi ska gå och äta frukost så ser jag långt borta på samma trottoar som vi vandrar på: FRISÖRSKAN!!! Jag får panik. Jag är inte redo för att konfrontera och köra its not you its me. Skriker till per, Å NEJ MIN GAMLA FRISÖR och sen drar jag en 90graders sväng rakt över cykelbana och två bilfiler i maxad fart. Hinner tänka att "jag ska ju inte göra tvära vändningar med knät" men paniken slår bort den tanken och slår över till "kosta vad det kosta vill". 5 meter bakom småspringer per och säger "men du är ju fan inte klok, det är väl bara att säga hej och sen är det ur världen". Han hajar inte. Såg hon oss? SÅg hon oss? flämtar jag fram..
Fattas bara att hon läser bloggen. Fast det kanske är bra. I så fall:
det är inte dig det är fel på , det är jag. Dessutom har min pappa dött i cancer och i somras drog jag av korsbandet.
här vare klippt
kollar på gamla kort och ser att det har varit en del frisyrer..
toffs och pannband
svart under i en liten fläta, mörkblont ovanpå:
Någon form av lugg:
Långt och ovårdat:
Samla in pengar till frälsningsarménfrisyren:
Första gången kort:
Förra året, rakat på sidorna:
och nu idag fortsätter vi med det röda:
Hoppas det här blir en bra frisyr som gör många mål....championsleagueröd kallar vi färgen.
att läsa dödsannonser
Jag brukar läsa dödsannonser, tycker det kan vara kul. Eller kul och kul men jag tycker om det på ngt sätt. Det knäppa är att det känns som om man hittar ngt alldeles extra om det är en ung människa som har gått bort. Ju yngre dessto mer intressant om det inte är typ spädbarn för då kan man inte fantisera ihop en berättelse om hur den personens liv har varit och då blir det lite tråkigare. Jag tittar på hur många anhöriga som står med på annonsen, åldern på den som har dött och sen om det finns några extra ledtrådar i det finstilta, t.e.x. "skänk pengar till cancerfonden". Sen utgår jag från de sakerna när jag tänker på hur den döda personen kan ha varit när hon eller han var vid liv och sen försöker jag lista ut vad hon dog av och om det var en okej död eller om den var smärtfull. Hittade flera annonser som den här i lördags:
Så himla bra känns det att läsa en sån annons. Barnsbarns barnbarn sörjer, hajar ni hur länge den personen har levt? massa massa människor som sörjer dem och de har fått uppleva barnbarnens barnbarn, då måste man ju känna sig hyfsat nöjd när man loggar ut från det här livet.
damfotbollens svar på heidi klum
Står i duschen, lite känning i ett knä men mår ändå bra. Känner mig stolt över att jag kan hantera lite ont knä utan att agera som jag brukar, dvs instinktivt gräva ner mig och måla upp ett scenario där jag inte kan spela fotboll på ett halvår. Då kommer per inspringande med datorn i handen. Han låter entusiastisk när han skriker (ja han skriker fast jag står 2 meter från honom) Han skriker Lisa, hahahaha har du sett det här? och jag förstår att det måste vara något helt fantastiskt eftersom Per sällan låter så bubblig och entusiastisk på rösten, det är lite min grej. Jag blir glad, glad över att han är glad. Sen håller han upp datorn och den här bilden:
Va fan hände med ditt underställ??
Frågan som jag ställer mig är inte vad hände med mitt underställ utan vad hände med min röv. Men det kan jag inte skriva eftersom jag åker runt och föreläser om att man ska vara nöjd med hur man ser ut. Vad jag däremot kan skriva är hur jag Försökte tänka positivt, det föreläser jag nämligen också om. Min första positiva tanke var: "ingen ser att det är jag". Det var väl väldigt positivt tänkt eftersom 5an är hyfsat avslöjande. Menmen, klart man är stolt över att vara lite av en frontfigur i damfotbollsvärlden, ett affischnamn som används på bilder för att representera sporten och för att tvätta bort de gamla fördomarna om damfotbollsspelare som oattraktiva och i bylsiga kläder. It is at tough job but someones gotta do it. Så nu kan ni stoltsera med att ni läser en blogg som skrivs av damfotbollens svar på
uffe e´klippt
han var mysig men han drog in förbaskat massa skit. Dammsög härhemma 3 ggr om dagen.
Han känner sig helt naken utan pälsen, han blir skitkonstig. Typ lugn. skitkonstig.
världsa bra idé
Mancini
intensivt
det är inte ofta livet är helt perfekt...
