-EKEN på äventyr- häng me!

tummen upp för mig

Idag har jag varit personligt rekordnära att hoppa över en träning. Kom fram till att ett vattenpass vore det optimala för knät och kroppen idag. Kondition, skonsamt, jobbigt, göra av med mkt energi. Laddade som fan för att försöka hitta den enrgin som inte fanns och knatade till slut ner till valhallabadet efter ett stopp på kansliet. Kommer in, byter om (japp, snabb-byte) kryssar mellan äckliga saker på golvet för att ta mig fram till duschen, går in i duschen och sen fortsätter orienteringen mellan äckliga saker på golvet hela vägen ut till bassängen. Yack, kallt.

Lägger handduken på ett ställe där jag tror att ingen ngnsin tidigare har lagt sin handduk (jag tror på riktigt att jag är först, tanken på att det är massa äckliga handdukar som har legat där innan orkar jag liksom inte förlika mig med) och gör ett första försök att kliva i bassängen. När vattnet når till knäna känner jag "fy fan, jag pallar inte det här idag. Kallt och j-igt!". Går upp, sätter mig på min handduk på bänken som jag tror att ingen annan har suttit på tidigare. Går igenom alla möjligheter i huvudet. Sitter i 18 minuter och går igenom mina alternativ. Har liksom en diskussion med mig själv. Det lät ungefär såhär:

- Men när jag känner såhär kanske det inte är meningen att jag ska träna. Jag har ju inte haft ngn riktig vilodag på 12 dagar nu, dte kanske är det kroppen försöker säga till mig?

- Nej, ingen riktig vilodag men du har ju haft mindre intensiv dag och vattenpasset är ju skonsamt för kroppen.

- fan, jag saknar farsan. Om han hade funnits så hade jag ringt, vad han sagt då? svårt att veta. Kanske att jag ska åka hem och vila. Eller att "nu är du ju redan där, då kan du lika gärna köra, det största jobbet är redan gjort". skit va svårt..... Nej, nu har jag bestämt mig. Jag åker hem och lägger mig i soffan och grinar och saknar pappa. Det är en sån dag idag.

Kollar ner på foten och min tatuering:  "i ögonen viljan att vinna." Men åååå, va jobbigt. Varför tatuerade jag inte in "gå och lägg dig i soffan och grina över pappa".  KOM IGEN NU, jag vill ju vara en vinnare.

Hoppar i och kör 40 minuter galet intensivt. Är stolt och nöjd. 18 minuter tog det att fatta beslutet. Sjukt lång tid. Tur jag inte sitter såhär inför varje träning.

Hahaha, jag kissar nästan på mig av skratt! Och sen spinner jag vidare på det jag snuddat (eller snarare överdrivit till dess ytterlighet så att till och med du, mottagaren av berömmet, tröttnat) tidigare; du är stark och fantastisk! Jag hade nog fan åkt hem. Kanske duschat av mig igen, men sen hade jag åkt hem. Och väl där hade jag börjat grina för att jag inte tränade. Fan vad bra du är som övervann hindret (-na?) och bara gjorde´t! :-)

Fan va stark och go du är, jag blir alltid lika glad och inspirerad/imponerad när jag läser dina blogg inlägg.

Jennie: hahaha...känner igen det där grinandet..haha sjukt kul, hade jag åkt hem hade jag legat hemma och gråtit blandade tårar över farsan och träningen men ändå låtsas som om det var bara farsan..haha...



Erik: Tack Erik! Fan va roligt att höra, blir skitglad.



och till er båda: Jag stärks av såna här kommentarer det är ju därför jag fixar det vet ni:-)

Shit va grym du e!! Håller på dej!!

tack holst, det är grymt kul att höra från dig, blir aspeppad!

Lite impad blir jag faktiskt. Det var otaliga gånger som jag började cykla till Chalmers men vände hemåt igen och bröt ihop i soffan (hade jag iofs ingen på mina 23 m2 men sängen iaf...). Vad som utlöste det? Motvind...



Kram

dammis: men motvind kan vara otroligt knäckande och sen är det ju bra att bryta ihop så jag blir mest impad av att du tillät dig göra det, credd till dig!