-EKEN på äventyr- häng me!

Delar av kollot drog till phiphi "partyön" igår.

började skriva på ett inlägg för att jag känner någon form av press på att jag borde uppdatera men sanningen är den att det inte är tillräckligt med aktivitet här på ön för att det skall räcka till ett helt inlägg. Igår satt rasse vid poolen och kastade i en sten samtidigt som han mumlade "total tristess". Missförstå mig inte, det är det här jag gillar. Man gör ingenting, ingenting, ingenting och sen plötsligt dyker det upp någon som ska till fotbollsshopen som ligger 5 minuters tuktuktur från oss och då blir man superexcalterad och ser det som dagens stora projekt. Sen kommer man hem med ett par nya fotbollsshorts, går runt i dem, pratar om dem, känner på kvaliteten, pratar ännu mer om det schyssta priset och sen gör man ingenting i någon timme till innan det är dags för dagens första eller andra träningspass. Någonstans på vägen äter man, tar en kaffe och om man har ett fullspäckat schema trycker man in en promenad på stranden också.

Lyssnar på Peter Lemarc när han sjunger "resorna blir aldrig nånsin som man planerar dem, trots att man tror sig äga varje stund". Fan va bra. Det händer grejer på vägen, man anpassar sig och livet knatar på. Förändringar sker snabbt men vi människor är fantastiskt flexibla. Vi kämpar emot allt vi kan, sörjer, minns och går runt med ett hål i hjärtat. Vi undrar om man kan leva vidare med ett hål i hjärtat och vi funderar över vad det är för mening med att de bästa plötsligt rycks bort men i slutändan ger vi efter för livet. Kanske för att vi inte har ngt val men det har vi ju så slutsatsen är att vi vill. De flesta av oss nästan jämt. Jag tycker det är ett fint bevis på hur bra livet faktiskt är, det borde vi fira oftare. Celebrate life fuckers!

Två gånger har jag sett någon som ser ut som pappa på stranden och blivit glad. Många gånger har vi lyssnat på Dean martin och det har varit så starkt att jag nästan har sett pappa komma ut genom huset, sjunga med i sången och göra ett litet pappa-danssteg helt i otakt. Jag tröstar mig med att jag kommer få träffa honom någon gång kanske i en himmel. Samtidigt har jag svårt att se hur det skulle vara möjligt att någonstans på något sätt ha det roligare och bättre än vi hade det. Lagom små vardagsbekymmer som alla har och som gör livet meningsfullt, är det så i himlen också? För om det är helt utan korsbandsskador, avlivade djur och småbekymmer i himlen så tror jag inte att vi kommer ha roligare än här på jorden och om vi har det så kommer vi troligtvis inte uppfatta det för att vi aldrig upplever de små tråkigheterna. Sånna saker går jag och oroar mig för härnere i Thailand. Om vi återförenas i himlen så kommer det ändå aldrig bli bättre och roligare än den tiden vi hade på jorden. Så tänker jag att kanske , kanske är himlen just sån att man kan välja formen för hur man vill leva och att vi då kan välja "ett precis likadant liv som vi levde tillsammans på jorden fast mycket mycket längre." Det ger mig hopp.

Ledsen for dalig uppdatering!

Resan fran manilla till koh lanta gick smidigt. Eller smidigt ar kanske inte ratt ord men dem gick bra. Tog nastan en hel dag med mellanlandningar. Per och jag hade nastan 4 timmar timmar i bangkok och jag var hungrig forsta 45 minutrarna av dessa fyra timmar vilket innebar att jag var inte otrevlig men kanske inte heller toppnotering av humor. Jag var som en liten tickande bomb som exploderade big time nar jag insag att jag hade dragit oss till fel stalle for transfer. Forsta reaktionen nar jag insag att jag smasprungit at fel hall var:

-"men faaan varfor stoppade du mig inte? om du var saker pa att det var fel och att du hade ratt?"

och Per svarade att det inte var sa latt eftersom jag sprang 5 meter framfor och var helt overtygad om att jag hade ratt. Da tankte jag  men sa inte hogt att han visste val att jag var hungrig och han vet val att nar jag ar hungrig sa far jag tunnelseende och springer hellre fort an ratt, vet han inte det efter 5 ar? fan. Sen nar hela nederlaget liksom kom over mig och det inte fanns ngn mening med att kampa emot ens i huvet sa foll jag tillbaka i den gamla klassiska offerrollen " Jag klarar inte det har nu, jag maste ha mat, jag kommer inte klara mig hela vagen tillbaka till transfer utan mat.\

Till slut hamnade vi ratt, jag fick mat och tryckte i mig en muffins innan maten for att visa per hur hungrig jag var och for att visa att han verkligen VERKLIGEN borde ha forstatt detta nar jag sprang at fel hall med oss.

Efter maten var det tva timmar kvar varav jag och Per spenderade 1,5 med att diskutera koordination och traningsupplagg och borja smatjafsa om (i 1,5h) ifall man kunde genomfora ett rent koordinationspass eller om det skulle goras i kombination med styrkepasset eller konditionspasset. Till slut blev vi hmpf.. enade...eller ngt liknande enade och 12 timmar efter det att vi steg upp i manilla landade vi pa krabi.

Idag åkte johansen, kalle och lilla rassrass till Koh Lanta och Per och jag var på en heldagsutflykt tillsammans med Dennis, fotograf som jobbar för hoppets stjärna och Gani som är pastor och ansvarig. Vi åkte ut till en skola som ligger ute på landet, ca 3timmar med bil utanför manilla. Ganska nystartad skola med 75 barn i klass 1-4.

Lika intensivt idag. Besök i skolan, riktigt kul. De äldre eleverna går mellan 06.00 och 12.00 och de yngre går 12-18. Vi gick runt och tittade lite i klasserna, var bl.a. i en tjej som heter Mary-ann och hennes klass. M-A var den tjejen som pappa har följt sen hon var liten, hela vägen och nu är hon utbildad lärare och jobbar på star of hopes skola i Taytay. I hennes klass gick 60 elever runt 14 år gamla och hon hade stenkoll på dem. Hon har 8 syskon som hon skulle ta hand om medan hon pluggade, trots det var hon en av ett 20 tal som fick stipendium för att hon var så duktig student på college, 20 av över 2000 studenter!!!

dagen fortsatte efter kyrkan med shopping, 50 ungar som fick handla för 330kr var, i manilla får man sjukt mkt för 330 pix. STor del av dessa pengar hade mitt kära fotbollslag bidragit med så STORT tack to the fuckers in gothenburg! 2,5 timme hade det på sig, skor, kläder, skrivgrejer till skolan och godis var poppis.

väldigt intensiv och bra dag idag. Först gick vi till kyrkan för att träffa barn från soptippen och barn som har en fadder och går på hoppets stjärnas skola i taytay. Och för att höra på gudstjänsten. Jag har haft blandade känslor inför den här dagen, roligt att träffa alla som tyckte om pappa så mkt men lite jobbigt också när det blir så mkt känslor. Började tjura direkt när jag träffade mamman i en familj som pappa hjälpte ganska mkt. Hon var nära att dö av undernäring för några år sedan, har skitfina ungar och är en sån som pappa och vi alltid har känt lite extra för. Hon har två tänder kvar i överkäken, alla andra har trillat ut. Iallafall kom hon fram och grinade mot min axel och ville inte slita sig loss, sa att hon var så ledsen över pappa. Jobbigt och fint.

Det tog ett knappt dygn. Sthlm-frankfurt-hongkong och nu Manilla. Har hunnit äta middag med Dennis som jobbar för hoppets stjärna och imorrn är det späckat schema: träning för per och mig på morgonen om det inte är alltför jetleggat, promenad till kyrkan 9.30, mässa i kyrkan med alla fadderungar i några timmar, lunch i kyrkan, shopping med ett stort gäng barn från soptippen och taytay och sen slutligen äta med alla på Jolly bee (enda kedjan i världen som är större än mcdonalds i ett land). Ska försöka fota en del och lägga upp bilderna här på bloggen imorrn. Då kommer det bilder på morsans present också:-)  over and out from manilla.

Nu är vi hemma i sthlm för att fylla på med familjekärlek. Kärlek är en svår grej att beskriva ibland. Den renaste kärleken kan komma i så många former. Ibland småsaker som ändå känns så starkt.

Vi ska till Filippinerna och hälsa på vårt fadderbarn så jag tänkte köpa med en present till henne. Drog en sväng till kungsbacka med 3 prylar på listan, halsband till fadderbarn, surfarshorts till per och bikini till mig själv. De hade inga halsband. De hade inga surfarshorts i Pers strlk. De hade däremot en halv bikini till mig, en underdel för 80 pix och sen hade de den här:

Idag lovade per mig 30 min passningar på valhalla om jag kämpade på med flytten så det gjorde jag. Vi körde några lådor och ett gäng tavlor. Glädjen var stor när jag fick upp lådan med mina och pers gamla fotbollströjor. Tror vi har 50-60 fotbollströjor, allt från Per första lilla pytte varbergs tröja till en alldeles för stor japansk klubblagströja och sen verkligen ALLT däremellan. Grymt kul och en massa; "åå, den här gamla klinsman" sen berättar man en ointressant historia om hur det gick till när man fick eller köpte just den tröjan..sen kom vi på , nästan tillsammans, att vi ska ha fotbollströjorna upphängda på galgar i förråd/garderobrummet där vi från början hade tänkt ha vintejackor. Så nu hänger de där alla tröjorna, i nationalitetordning och i storleksordning. Eller alla hänger inte, de flesta ligger på golvet utspridda i små högar men det är för att vi inte hade tillräckligt med galgar. De italienska och spanska hänger iaf uppe, så fantastiskt fint.

insåg inatt när jag sov att bloggandet har en roll i mitt liv som jag helt har missat: den gamla klassiska struktur och reflektionsrollen. När jag bloggar så gå jag automatiskt igenom min dag, vad jag ska göra och vad jag har gjort och jag tar mig lite tid till att reflektera runt dessa saker. Om man är som jag är ibland, hyfsat ostruktuerad så e´det är jädra viktig roll. Bloggandet har blivit mitt sätt att hålla ordning på tankarna i huvet. Jag vet inte om det här är sjukt överanalyserat, antagligen men det är så det känns just nu. Eftersom jag inte har bloggat på ett par dagar så springer tankarna och strukturerna runt som ett gäng femåringar på speed däruppe meaning jag kan inte säga med Bestämdhet att just den här analysen och tanken har kommit rätt men det kan vara så. Kan mycket väl vara så. För just nu känns allt, både tankar och praktiska prylar ruggigt ostrukturerade.

Hur lång tid tar det att flytta om man inte är sugen på att börja släpa grejer mitt i kylperioden? Någon som har koll?