-EKEN på äventyr- häng me!

Förgäves har jag bett doften i ett regn att stanna kvar . Hur bra är han Lemarc? skitbra, 5 av 5 ekar på den raden. Diggar spotify här och känner mig liksom lite hipp som de unga i laget. Har gjort en spotifylista och det känns också hightech. Lemarc känns kanske inte snorhet när man glider med 90-talister (ja glider, de säger så) så för att hänga me blandar jag med Ken : "nu måste vi dra, vi ses väl nån dag, livet blir bättre när man vet vart man ska" skön faktiskt och true, nu måste vi dra, match mot Frankfurt coming up!

Idag ska vi:

Vi har spelat årets första träningsmatch idag, mötte ett gäng schweizare eller mer schweiziskor var det väl. Seger 6-0 , gött mos som vi säger i götet. Jag fick ett knä på näsan så det knakade. Min näsa har varit sne sen jag bröt den senast och nu påstår lagkamraterna att den har blivit rak. Knak och rak bara sådär, tycker det låter lite för bra för att vara sant men kanske är det d här flowet jag kommer vara i nu, 2012. Nu är den iofs lite svullen men visst ser den rakare ut?

Jompa presenterade den här låten för mig, skitbra!

Det finns inget bättre än att dyka ner i en påse med lösgodis som ngn annan har plockat. Halvgoda bitar genomgår en förvandling och blir svingoda. De godisar som aldrig hade platsat i min påse lyckas på något mystiskt sätt kvalificera sig som ätbara. Har godisplockaren satt ihop a bag of candy som påminner väldigt mycket om den påsen jag själv hade plockat så referar man till den personen som någon med PERFEKT godissmak. Man blundar för nån gul vingummi och man blundar för nån söt lakrits för man vill att påsen ska vara perfekt och den känns perfekt eftersom jag dök ner i påsen helt utan förväntningar. Samma goa känsla uppstår när det kommer en okej låt på radion. På spotify har låten ett lagomvärde men när den kommer på radion så blir den en av mina absoluta favoritlåtar. Förväntningar och inga förväntningar är skillnaden. Med radion och kompisens godispåse kommer de låga förväntningarna naturligt och därmed lyckokänslan när något blir så mycket bättre än man förväntat sig. Jag tror inte att man alltid ska sträva efter att dra ner förväntningarna, speciellt inte som idrottare då vi jobbar mot mål och saker i mångt och mycket har att en tendens att bli som man förväntar sig att de ska bli. Jag tror bara att man med vissa saker i livet kan må bra av att köra radion eller kompisens godispåse för att locka fram tacksamheten och för att för en liten stund bli det som är många människors rädsla: NÖJD MED LIVET! Nu ska jag ut och träna dagens första pass, jag utgår från att det regnar ute..nähä det gjorde det inte, HURRA!

Om man hör till dem som gillar Jim Carrey så är den här videon ett måste. Hör man till dem som tycker att han är överdriven och to much ska man absolut inte kolla. Det är så mycket kärlek mellan dem, I just love it!

Sitter i sängen med varma kinder efter en skålhet dusch. Känner mig lite mosig efter dagens två pass och Tinas grymma massage av min sätesmuskel. Från jompas dator strömmar skön relaxmusik och man kan tänka att känslan borde vara  "livet blir inte bättre än såhär". Tyvärr så infinner sig inte den känslan, känner ngt tungt i bröstet, får se om jag om jag kan lösa upp den knuten på något sätt. Eller det vet jag att jag kommer göra, ska bara plocka fram rätt verktyg. Lite knas det där tycker jag, att man inte kan styra känslan och att det liksom inte alltid är helt logisk. Nu säger den hurtige läsaren "du väljer hur du ska må" och det kanske stämmer men då väljer jag den dystra känslan just nu, har inget emot den så länge den inte hänger i för länge. Om 15 min är det käk. Buffe med massa goa grejer, får se om det kan funka som verktyg. Auf wiedersehen!

Eller det var tydligen Häckens grabbar som skulle till Miami på läger, vi är i Turkiet! Inte heller så dumt. Hotellet är helt fantastiskt fint, ja som det ska vara när creme dela creme kommer på besök helt enkelt. Det är vi som är cremen. Någonstans under förra året, någonstans i November månad så gick vi från att vara ett "busterlag" till att bli cremen. Nu är vi ett sånt lag som spelar kvartsfinal i Champions League, i London och som går på galor och äter snittar och har oss. Just snittarna har det iofs varit tunnt med men det andra stämmer och därför försöker vi nu lägga oss till med en mer "glammig" stil. För första gången på mina 8 försäsonger i klubben har vi rest i likadana resekläder redan i Januari. Tidigare har vi i bästa fall fått vår reseutrustning i maj, underställen i juni och sen fotbollsskorna i augusti/september så det lovar gott detta. Frågan är om vi klarar att hålla i den här glammiga stilen. Efter en dag på resande fot med team buster eller jag mena cremen så uppstår helt klart vissa orosmoment och känslan av att det finns ett busterlag som vill komma ut där bakom den glammiga ytan är högst påtaglig. Kommer vi klara av att hålla i ända till lagfotot som tas om en månad? Kommer vi då kunna prestera glamour i skarpt läge eller blir det som förra året och åren innan dess när det enda lagbilden förmedlar ät känslan av sju svåra år? Ja, vi får se hur detta slutar, jag lovar att hålla er uppdaterade.

Vandrade in genom dörren till "Ullevi Rehab" idag för att få ackupunktur i lår och rumpa. Inne på rehab finns idrottens riktiga hjältar. De som skulle offra ett öra för att vara i den situationen som vi ickerehabande idrottare är, de som hade gjort vadsomhelst för att bara kunna springa intervaller tillsammans med sitt lag.

Jag vandrar förbi den här pärlplatteskylten lite då och då. Jag glömmer bort att den finns och så plötsligt, oftast när jag behöver den som mest så dyker den upp på en av mina många uffepromenader. Tycker det är grymt att den sitter kvar där på elskåpet. I regn och snö och ännu mera regn sitter den stenhårt fast som för att markera för mig att jag alltid ska hålla fast vid mina drömmar. Eller så sitter den så hårt för att nån smartass har använt en hel tub superlim. Hursomhelst, jag blir skitglad varje gång jag ser den. och den sitter verkligen fast.

Vår nya spelare lilla generalen har landat. Trots att hon bara har varit här i ett dygn kan jag konstatera att hon är 1) liten och 2)general. Eller mer spelfördelare kanske. Känns väldigt exotiskt med en utländsk rackare i laget, innan generalen kom var Jane det mest utländska vi hade och me 110 A landskamper för Sverige i väskan så kändes Jane väldigt mycket som en låtsasutlänning. Anna Ahlstrand från grästorp känns ibland som om hon kommer från en annan planet men i passet står det Sverige, planeten jorden så henne kunde vi inte heller räkna.  Välkommen lilla Gen, vår allra utländskaste spelare!

Ni som har följt bloggen har säkert noterat att jag är inne i något av en ensamfas. Tycker det är skönt att vara asocial. Inte hela tiden men lite då och då. Idag försökte jag delta i omvärlden genom det sociala mediet twitter och fick då direkt bekräftat att jag ska hålla mig borta från den typen av kommunikation med omvärlden. TOTALT MISSFÖRSTÅDD! Försökte skoja till det men det slutade med att jag fick förklara hela skämtet i detalj för alla followers utom en rackare (inget bra betyg till ett skämt) och jag kan säga att det är ingen lek att förklara ett skämt i detalj på 150 tecken. Så, här kommer "skämtet" och förklaringen.

The little superhero (ja alltså jag) fortsätter sin resa mot gnällbältet . Fast nu är jag på tåget på väg hem till gbg igen. Jag och uffe har varit på snabbvisit hos carro, erik, hundarna och lilla Ella i örebro. Ella käkar lika ofta som jag och sover lika ofta som jag hade sovit om det hade varit socialt accepterat. När hon är vaken e´hon glad hela tiden och hon verkar mest upptagen av nuet, inte många tankar kring vädret eller framtiden, skön tjej och en inspiration för oss alla. Uffe däremot e´ett pain in the ass just nu, jag funderar allvarligt på att skära av honom tungan och kastrera honom. Ja alltså hos veterinär dårå, jag ska inte göra det själv. Hade inte skadat om han hade vart lite mer som Ella. Eller åtminatone liiite mer som en vanlig , enkel hund.

Jag har kommit in i en fas där jag har ett stort behov av att göra saker, gärna för mig själv. Uppleva. Utmana. Tror det är vad man klyschigt skulle kalla "ta huvudrollen i mitt eget liv". Jag har målat en tavla och lyssnat på Ane Brun. Skitful tavla eftersom jag inte kan måla. Ja på riktigt ful, inte ful-snygg utan ful-ful. Inte sådär barnsligt charmig utan vuxen helt utan talang-ocharmig. Igårkväll gick jag och lyssnade på livemusik på jazzhuset vid oss. Jag gick själv för att jag vill testa hur det är att gå till ett ställe där man inte känner någon. Jag beställde en cider i baren och ställde mig och lyssnade på två olika liveuppträdanden. Det första var en tjej med cool röst som spelade cello, skön musik faktiskt. Hon sitt-dansade eftersom hon var tvungen att sitta för att spela. Andra gänget var svensk hiphop. Två riktigt sköna grabbar som körde, enligt killen som presenterade dem "Sveriges just nu fetaste hiphop". Jag kan inte så mycket musik men jag tycker det var bra kvalitet på både sittdansaren och hiphoparen. Betyget på att gå till ett ställe där man inte känner någon och där man dessutom är omgiven av människor som är så långt ifrån försäsongsträning man kan komma blir en 3a. Hade kunnat bli en 5a tror jag om någon av de annorlunda icke-idrottande människorna hade varit över 22år. Ska försöka se till att ni blir inblandade i min liv som min egen superhero.

Farmor och farfar har fått en ipad så nu gäller det att jag uppdaterar den här bloggen. Hej farmor och farfar! Hej alla ni andra också!

Jag kryssar av saker på min "Leva livet lista" och ni har blivit lämnade utanför. Såhär är det, jag har ingen iphone. Min gick sönder för 1 år sen lite drygt och sen dess använder jag den här:

Det här är så jädra skönt. walnötter, kesella, yoghurt, honung, banan och bär i en skön mix med en traschig variant av modetidning. Nej jag är inte ironisk, fullt allvarlig.

Ni som har hängt me vet att jag ska försöka göra grejer lite annorlunda så att jag hamnar utanför vanor och trygghetszoner. Ambitionen är ungefär att utvecklas och känna att jag lever. Idag fick jag lust att testa att cykla med uffe istället för att promenera med honom. För er som inte känner uffe kan det verka som en liten variant av challenge men ni som har koll på den hundens intensitet hajar att det inte är ngn lek. Här är uffe:

Senaste veckan har jag gått runt och trott att jag har råkat ut för graviditet, knäcancer och sist men inte minst en terrorist. Kan jag kalla mig hypokondriker då? Jag brukar inte vara såhär hispig, vettefasen vad det beror på. De första två (graviditet och knäcancer) känns så självklara så de känner jag inte ens att jag behöver förklara. Terroriststoryn däremot.